Efter många om och men har jag flyttat värdfamilj. Det är fortfarande inget jag kommer gå in på här och samma regler gäller fortfarande; kontakta hemmet om du är orolig. Den här gången är det i alla fall bestämt. Jag kommer inte komma tillbaka till den gamla familjen, det är inte ett alternativ. Ja har blivit flyttad till en familj i en stad ca två timmar norrut.

 

Belfast ligger vid kusten, har en pittoresk stadskärna och en befolkning på ca 6500 personer. Tycker ni det är imponerande skulle ni nog svimma om jag berättade att staden där jag går i skolan inte ens har 3000 invånare, varav ca 140 av dem går på min high school. Nej, det är nog bäst att jag inte säger något om det.

 

Istället delar jag med mig av att min värdfamilj är supersnälla! Jag har tre värdsyskon, tjejer hela bunten som alla spelar field hockey. Ungefär som innebandy, fast man blir avblåst hela tiden och klubbladet är kort och trubbigt. Det första beror kanske mest på att jag inte kan reglerna alls. Blev nästan upprörd när de passade till sig själva på in-vad-det-kallas-när-man-inte-kastar-bollen tills jag kom på att matchen var delstatsfinalen och de troligtvis visste hur man får bollen i spel på ett korrekt sätt.

 

Sådär mamma och pappa! Nu har ni något att läsa till morgonkaffet. De resterande inläggen från spiritweek och homecoming kommer snart om ni bara har lite tålamod. Oavsett faktiskt, men som jag bestämt tror jag sagt tidigare; tålamod är en brygd!

25/10-13

Vi förlorade den där matchen jag berättade om och kommer därför inte att få spela några fler matcher. Jag orkar inte skriva i dig ikväll, hoppas det är okej. Det är definitivt dags att sova när man är så trött att man börjar ställa frågor till objekt. Den godaste av nätter tillönskas eder!

Freshmen med brylcreme. Sophomores bärandes på Stop the Fighting plakat. Juniors med trevande hybridstilar(?) Seniors i neon, så mycket neon.

 

Det är en passande sammanfattning av min skoldag. Hittills tycker jag personligen att det här har varit den roligaste dagen. Jag var ju inte med när alla fick klä ut sig till vad de ville, så jag är ingen expert, men tror att det kan vara på grund av mångfalden i enigheten. Usch, det där lät som något en bitter 65-årig filmrecensent skulle skriva. Att det finns så många sätt att tolka en stil-era tycker jag helt enkelt är fascinerande. Låter det mer som en sjuttonåring, typ?

 

 

Dagens personliga favoriter: Innan skolan började (tydligen är det alltid då jag ser mina favvisar), när jag satt i min vanliga korridor och käkade muffinsen, rullade två assköna discodaggare förbi med en radio i spelandes. Jag säger rullade eftersom de båda hade rullskridskor på sig. Att tjejen inte kunde åka på dem alls och såg ut som en glittrig nyfödd zebra förstärkte bara upplevelsen. Klockrent!

 

Den andra favoriten var en kille,  jag såg honom bara i förbigående mellan två lektioner, som var utklädd till soldat. Komplett med hjälm och allting. Kanske var det kontrasten (alla hippies och neonthights), kanske var det hans koncentrerade uttryck, men det fick mig att stanna upp. Det gick upp för mig att under 60-talet (och alla andra tal för den delen) var inte alla klädda i batikfärgat, vekligheten var att modet för många män var de kläder de fick av armén flygvapnet etc. Jag vet inte... Waah pappa, du har gjort mig till krigsnörd!

 

 

Imorgon är det både peprally och vår playoff match. Jag vet inte om jag ser fram emot det eller ser fram emot att det är över. Jag ska inte ljuga, jag känner lite ansvar/press att prestera imorgon. Extra mycket eftersom vi spelade mot dem i tisdags när vi förlorade och jag inte var på topp. Bort med de negativa tankarna, drick mycket vatten och fokusera på att ge precis allt imorgon. Göra en Friday Night Lights,soccer style.

Fullt ös medvetslös. Don't stop believing. We're all in this together. The family business. So say we all.

 

Så kan det gå. Istället för att gå runt i skolan som en SWAT team person idag fick jag gå in i rollen som sängliggande sjukling med svår huvudvärk. Aldrig har det skådats ett mer inlevelsefullt  framträdande än när jag låg i sängen hela dagen med huvudet i en kudd-macka. Spektakulärt! Jag till och med luktar rollen eftersom jag kände mig lite konstig efter matchen och hoppade över att duscha direkt när jag kom hem. Tur att det inte finns lukt-datorer än eftersom jag sa att jag hädanefter skulle lägga upp selfies från spirit week.

 

Dagens personliga favoriter:  Äta kycklingsoppa vid kl. ett och middag vid kl. halv sju, vilket är det enda jag har gjort fram tills nu. Förutom att leka död säl i sängen såklart.

 

En trevlig sak som har hänt idag är dock att jag fått veta att det mindre dåliga av två tråkigheter kommer att ske. Mot alla odds ska playoff matchen spelas på fredag kväll istället för på lördag. Jag missar alltså inte homecoming! Halleluja! Jag missar visserligen vår sista regular season footballmatch mot South Portland vilket suger lite det också, men en missad match kan jag ändå leva med. Speciellt när våra motståndare åter igen blir Biddeford på deras bebisplan. Nu ska vi visa dem "where the cabinet should stand".

Som jag förutspådde tidigare förvandlades i princip hela Portland High till en jaktmark för dagen. Jag vet inte om deltagandet var högre idag än igår eller om det bara såg ut som det eftersom alla gick runt med orangea västar och kepsar. Kan någon förklara för mig igen varför man gör sig besvär att sätta på sig kamouflagekläder, som får en att likna en förmultnande lövhög, om man ändå förstör looken med lysorangea mössor? Jag menar, vi vet alla att älgar är ungefär lika smarta som de ser ut när de ragglar in i trafiken på deras taniga ben, men de måste väl ändå se skillnad på en lövhög och en neonfärgad hatt. Säkerheten först, men det här gör det lite väl säkert, för älgarna också.

 

Två frågor tar jag med mig: Är älgar färgblinda? Om Ja: Varför har man då inte orangeröda kamouflagefärgade mössor och västar, som människor men inte älgar kan se?

 

Värt att nämna är att alla inte var jägare. På min första lektion satt en röd hummer och i korridoren såg jag en skidåkare. Hon hade gått all in med skidglasögonen på och stavarna i högsta hugg. Om jag ska prata för mig själv hittade jag inga bra kläder när vi handlade i helgen, så det blev ett halvhjärtat försök till utklädnad med ett orange linne och en "plaid" skotskrutig skjorta, Winchester style.

 

Dagens personliga favoriter: Jag satt i korridoren i morse och åt helt fridfullt på min frukostmuffins när det plötsligt började låta *klops* *klops*. Jag slets ur morgonfriden och tittade upp. Där kom en okänd lärare gåendes med de otympligaste galoscher jag sett i hela mitt liv. Ungefär tolv *klops* senare, när hon passerade mig kommenterade hon faktiskt på deras höga ljudvolym, men som den svensken jag är fick jag bara ut mig ett litet ursäktande skratt. (Nej Ida, inte bra.) Fin stund var det i alla fall, mycket minnesvärd! Ja, och sedan var det ju den här killen:   

 

Idag var även dagen för vår sista regular season game. Vi spelade borta mot Biddeford som är tre plaster över oss i tabellen. Vilket skämt. Vi förlorade med 2-1 efter en tveksam straff emot oss när de blåste av vår målvakt. De spelade vårdslöst och det tvingade oss att gå in lika hårt/fult som dem eftersom vi spelade på en miniliten, miniliten (en halvmeter bredare än en footballplan och lika lång!), dålig gräsplan och hade svårt att spela oss ur alla situationer. FACK! Jag blir bara så arg av att tänka på det. Vi fick en frispark för hands bara någon meter utanför straffområdet när det var fem sekunder kvar, men de stannade inte klockan. De hade gjort det alla andra gånger eftersom de stannar tiden här istället för att köra med tillägstid, men nu hann vi inte ens lägga den. Och vi skulle fått en till frispark ca fem minuter tidigare på nästan samma plats när en tjej i deras lag armbågade en av våra tjejer i ansiktet. AAHH! nrcdmsbjkmqefndjskajkerfndcbjkmrfjedmujikm,re

+´w 

 

Djävlahelvetesfackingfack!!! Ursäkta mitt språk, men jag kan inte lugna ner mig. På grund av de här äckliga patetiska fula människorna och extermat svar domarinsats är vår slutspelsmatch nu planerad till lördag kväll. Det betyder att hela vårt lag missar homecoming. Hej American Dream, hejdå American Dream.

 

I femton minuter nu har jag tittat på ett tomt inlägg, och det har tagit mig ytterligare fem minuter att skriva slutet på den här meningen. Det krävdes att Spotify bytte till Kanyes Stronger för att jag skulle ta mig själv i kragen. Motivationen att skriva går upp och ner hela tiden Vågorna, Gustavsson!, speciellt när jag måste spotta ut ett inlägg varje 24 timmar. Så lite av en bergochdalbana blir det absolut men banne mig om jag ger mig under en av årets mest händelsefulla veckor för en high school elev.

 

Det går inte för sig, speciellt inte när dagen började så bra på skolbussen (Det är alla koola barn som åker bussen här och inte tvärtom. Pinkie swear typ.) att radion spelade Carry on - Fun.! Vilken flashback till Grönan när de spelade den låten live och hela publiken sjöng med. Klyschar lite nu och medger att jag saknar sommaren 2013. Aj, nu fick jag en sådan där minihjärtattack när det slog mig att det finns något mer "sommaren 2013". Inga fler minnen. För mig kommer det inte ens att finnas en Jul 2013, inte riktigt. Jag vill inte vara måsen som bajsar i ditt hår när du är 40 min från närmaste vattenklosett, men just nu känns det lika främmande som en långarmad T-rex att jag inte ska åka upp till Vemdalen under jullovet.

 

Fanta, nu skrev jag svinlångt om ingenting igen. Varför blandar jag alltid in massa konstiga djurliknelser som inte ens har något med ämnet att göra? Det enda som fattas nu är ett pirates citat. Problemet är bara att min hjärna redan har stängt ner 95% av aktiviteten, då är det inte alltid så himlans enkelt att prestera.

 

Var var vi nu då? Spirit week, så var det. Inte så mycket att säga. Det var kul, trots att jag kände mig obekväm i mina lånade pyjamasbyxor och hoddie. Inte najs outfit på mig. De flesta deltog ändå, så det var inte pinsamt eller så och det fanns mycket att distraheras av. De flesta tyckte jag hade på sig diverse pyjamasbyxor. Några hade matchande skjortor till, vissa slängde på en morgonrock över och de riktigt engagerade och vältränade (Nej, I wish) ville göra det mer realistiskt än så. Boxers och, i bästa fall, morgonrock kunde man gå förbi i korridoren.

 

De flesta från fotbollslaget sportade (Kan man säga så? Hjälp, Google vill bara sälja löparbyxor till mig!) sparkdräkt. Jag tänker inte säga onepiece eftersom de här var luddiga, hade morrhår på fötterna eller var leopardmöstrade. I vissa fall alla tre på samma gång. Alternativt så kan man göra som min Oceanology lärare som tog fel på dagarna och kom till skolan i en häxkjol som hon tvingades gå runt med hela dagen. Dock sa hon att den var väldigt bekväm och inte något skulle ha något emot att sova i.

 

Dagens personliga favoriter: En tjej hade en helfestlig babyblå "kostympyjamas" med badankor -jag har läst det här som badan-kor varje gång jag råkat titta på ordet!-  på sig och en annan var helt enkelt Ior. Det behöver knappast ytterligare förklaring. Förstaplatsen idag går dock till vem jag tror är vår skolvärd. Klockan 07:30 möttes jag i korridoren av en jäktandes kvinna med nattkläder, rosa morgonock fläktandes i fartvinden och som grädden på moset en papiljott inrullad i luggen! Hela situationen var så fint oplanerad att jag för en sekund nästan trodde att hon försovit sig och kom precis från sängen.

 

 

För er som är nyfikna: Nej, ni får inte se en bild på vad jag hade på mig. Jag har delat med mig av det mesta pinsamma här, men någonstans går gränsen. Jag hoppas att bli anställd någon gång i framtiden och jag är rädd att en sådan bild kan bidra till ett stort antal "Ring inte oss, vi ringer dig."

Kommande vecka är alltså spirit week. Veckan då alla tar fram sin school spirit och det är lika troligt att stöta på en mänsklig banan som Batman i korridoren. Jag vill inte vara den som ältar, men den här veckan om någon vecka skulle det vara perfekt att ha Jedikrafter. Då kan man ju komma dit i vadsomhelst, Hello Kitty haremsbyxor om man så vill. Skulle någon ge en problem är det bara att kalla ut dem på sin rasistiska skit -vem har sagt att Jedis måste ha bruna luggslitna rockar- och ge dem ett litet smakprov på vad en riktig Jedi kan göra...

Alla skolor har sina egna teman, Claras skola hade t.ex. både en Tourist och Twin Day om jag inte misstar mig. Vårt schema saknar båda dessa, men vi har andra roliga teman:

Idag, eller igår eftersom jag kommer att sätta det här inlägget på kö så att ni slipper läsa tre alldeles för långa inlägg på en dag. Det är inget öde jag skulle önska på min värsta fiende. Så många ord, det är ju farligt nära till att börja läsa riktiga böcker!

 

Trots att det är helg blev det ingen sovmorgon för mig. Bussen åkte 07:30 från vår hemmaplan med två fotbollslag av trötta tjejer som på avstånd skulle ha kunnat misstagits för the Walking Dead. Varsity matchen började dock inte förens kl 11 och då en viss tjej har sovit max 6,5 timmar den senaste veckan föll hon strategiskt ihop på  löparbanan och sov halva JV matchen. Om det hjälpte så mycket vet jag inte, för krampen i vaderna de första minuterna var inte att leka med, inte heller den generella tungheten i resten av kroppen.

 

Våra motståndare var Windham, obesegrade serieledare med vinster på 10 och 8 mål mot 0. Jag vet inte om de redan är tidigare State Champions eller bara starka favoriter i år men bra på att sparka boll är de. Jag vet inte om Sollentuna skulle vinna mot dem, de kanske hade en till växel att lägga i eftersom de vann med 5-0 mot oss. Jag tycker att det låter sämre än vi faktiskt spelade, bollinnehavet var kanske 60/40 till dem ända tills den sista kvarten eller så. Jag började som vanligt på centrala mittfältet men efter bara en kvart blev jag flyttad (What's new?) till mittback. Jag tycker inte om att spela där eftersom jag alltid fakkar upp åtminstone en gång per match och som mittback betyder det mål.

 

Precis det har jag sagt till vår coach och därför förvarnade han mig idag att jag troligtvis skulle behöva rycka in litegrann. Det slutade med att jag fick spela där resten av matchen, men det kändes riktigt bra ändå och det var bara ett mål som jag gjorde bort mig lite på när en tjej dribblade sig igenom hela försvaret. Det är lätt att underskatta farten på folk när man själv bara vill kollapsa där man står och aldrig röra sig en tum någonsin igen. Om det inte skulle vankas svenska pannkakor med sylt och grädde.

 

När jag kom hem runt klockan två var jag helt utmattad. Det första jag gjorde var att fixa lite lunch, sedan bestämde jag mig för att mig en liten tupplur. Ja, juste, en liten en. När klockan var 17 vaknade jag av att folk kom hem och bestämde mig för att om allt redan var upp och ner kunde jag lika gärna ligga kvar ett tag till. När yttreliggare kraft var samlad tog jag en dusch och sedan gick vi och köpte pizza till middag. Det är vad jag kallar en lördag.

 

De senaste timmarna har jag alltså skrivit tre onödigt detaljerade inlägg (Jag satte på mig min tröja ut och in efter duchen. Den är fortfarande felvänd.) med alldeles för få bilder eftersom jag glömmer ta upp mobilen. Imorgon, eller idag för er, ni förvänta er lite fler bilder eftersom vi ska ha en Bonfire med killarna i skolans fotbollslag.

 

Dagens citat: "I would like Opera if it weren't for the singing"

Igdag, fredagen den 18 oktober, är det en vecka till Homecoming på PHS. Det betyder semiformal klädsel och dans, vilket i sin tur betyder klänning och social awkwardness. Nummer två försöker jag ignorera så länge som möjligt, men den taktiken skulle inte hålla i längden vad gäller utstyrsel. "Vad menar du? Nej, vi brukar alltid ha på oss mjukisbyxor och flip flops när vi går ut och klubbar. Inga minikjolar eller stilettos här inte, säkerheten först. Jag kommer inte bära dig när du bryter foten..." Ida Eriksson No. 1 expert på hur man får vänner i som utbytesstudent. Har visitkort om något är intresserad. Finns så det räcker och blir över, du kan ta en till kompisen också.

 

Det var precis efter träningen, ungefär kl 18, som vi blev upphämtade för en liten shoppingrunda. Vi drog till the Mall, platsen för kvällens strid. Jag säger strid eftersom jag aldrig har kommit hem från en klänningsjakt utan svår huvudvärk, kraftig förminskad livslust och extremt ömma fotsulor. Inte blev det bättre när jag efter en och en halv butik insåg att jag inte vet hur man handlar kläder. På grund av en tvillingsyster med stabilt fashion sense kändes det här som att efter sjutton år med flytväst i simbassängen bli nersläppt i mitten av Atlanten. Jag kunde inte ens sätta på mig bildliga puffärmar och skicka en bild till henne eftersom de flesta butikernas wifi inte ens kan ladda google.

 

Efter tre timmar och sjutttioelva "Hi, how are you? Can I help you with anything?" hittade både jag och min värdsyster varsin klänning i sista butiken vi skulle gå till. Faktiskt så hittade jag två men köpte bara en, för att avrunda kvällen med den sedvanliga ångesten. Jag vet fortfarande inte om tycker att jag gjort rätt val även om jag blir mer och mer nöjd. Det svåra är att de är av samma design, bara färgen skiljer dem. Oftast vet du om du vill ha kladdkaka eller en smoothie, men inte om du vill ha en tropical eller veryberry.

Bättre sent än aldrig, fint folk kommer alltid sent, alla vägar leder till Rom, etcetera, etcetera. Nu är väntan över!

 

I onsdags var det alltså PSATs för hela skolan. Egentligen är det bara aktuellt för juniors, som behöver PSA scores när de ska söka till college om ett år. De flesta sophomores gör the SATs också, för att öva upp sin testteknik. Det är inget skämt här, över 50% av provet skulle jag säga är hur bra man är på att skriva prov, inte hur smart man faktisk är. Många tycker såklart att det är dumt och onödigt med övningsprov och anstränger inte sig så mycket, vissa sitter bara och lyssnar på musik, men eftersom jag är i ett junior Homeroom var de flesta seriösa.

 

Dagen började med att jag kom till skolan 07:30 som vanligt och gick på ett klubbmöte med the Thirst Project där vi började prata om fundraisers för att samla ihop pengar till en brunn. Kl 08:00 satt jag vid ett bord i mitt Homeroom och vår lärare började dela ut testen. De bestod av ett uppslag svarspapper där man skulle fylla i bubblorna på multiple choice frågorna och ett häfte med själva frågorna. Jag kommer inte ihåg hur många frågor det var, men många. Lätt över 150 stycken, de flesta med 5 alternativ var, om man inte behövde "bubbla" in det själv (Fylla i bubblorna 9, punkt och 5 om svaret var 9,5).

Provet var i fem delar; 1 Writing skills och 2 Critical Reading/Mathematics vardera. Ungefär 30-40 frågor vardera, jag har tagit kort på ett exempel tidigare, med 25-30 min tid per del. Tjugofem minuter! Jag blev inte färdig på en enda del, det var alltid ca frågor kvar. I paniken hjälpte det inte ens att jag kastade ett getöga till höger, på mattesnillets papper. Inte åt vänster dock. Den killen hade mindre koll än jag, om det ens var möjligt. Visst sörjer jag lite att jag hade så dålig koll, men jag överlever nog. Det kommer säkert ändå sluta med att jag fyllde i bubblorna på fel sätt och slutar på -4. Okej, det skulle faktiskt suga ganska mycket. Jag vet att det inte räknas men jag vill inte se ut som en tomte, man vet aldrig var resultaten kan dyka upp. Finns det någon i Sverige som inte vet att Prins Daniel fick 0.1 på högskoleprovet? Vi pratade om det där på matten och man får bättre resultat om man svarar B på alla frågor. Vi räknade ut att en apa teoretiskt sett skulle kunna få bättre resultat, med högstaste respekt ers höglighet.

 

Många undrar kanske varför jag som utbytesstudent ens gjorde skräck-testet. Det känns kanske lite onödigt för många, men ja tycker att det är lite kul att veta var man står. Tänk om jag skulle få bra betyg (man får veta hur många procent av de som tog testet man var bättre än.), det skulle ju vara ascoolt om jag kunde säga att jag var bättre än 40% av amerikanarna, även om det bara var på övningstestet. Är jag dålig så spelar det ingen roll för min akademiska framtid. Ingen förväntar sig att jag ska göra bra ifrån mig heller, så går det sämst är det bara att bränna resultatet och ha ett Star Wars maraton. Dessutom hade vår Homeroom lärare tagit med sig hejdlöst många powerbars och en stor chokladask till oss tappra testtagare, så jag ser detta som en win-win situation.

Goda nyheter! Skadan på benet läker snabbare än förväntat. Vi håller tummarna för att jag slipper amputera något precis innan slutspelet. Det är bara ett yttepytte minilitet skrapsår som syns nu, jag kan inte ens se vart att blod kom ut ifrån.

 

Efter skype/mops-uppehållet ligger jag nu en dag efter i schemat. Eftersom jag gjorde något som förtjänar att komma upp här på bloggen igår måste jag skriva om det idag istället. Det är viktigt att jag hamnar i fas igen eftersom nästa vecka är Homecoming (waah, jag kan inte fatta att det här händer blablablabla! osv. etc.) Min plan för att återfå kontroll på kalaset igen var att vara så tråkig som möjligt hela dagen. Att lyssna på livscoacherna och utnyttja mina starka sidor. Därför slutade dagen givetvis med att det åktes till gallerian och köptes Homecoming klänningar.

 

Ser ni mitt problem? Jag vill visa er en bild men det är ju bara torsdag på bloggen och alla vet att dåliga saker händer när folk fifflar med tiden. Fråga bara Sarah Connor, eller de två Sarah Connors innan Sarah Connor i telefonboken. Äsch, se bara på The Terminator!

 

Idag/går, igdag var jag på killarnas soccer teams Senior Night och såg dem vinna med 2-0. Vi var några stycken från laget som åkte dit tidigare och gjorde posters till dem, utan roliga citat den här gången. Det var lika bra, för jag behövde tillsammans med en till tjej göra en plansch till Dan. Inget ont om denne pojke, men jag har inte ens råkat gå in i en person som heter Dan. De enda jag känner (till) i fotbollslaget är två killar som jag har lektioner med och ingen av dem är seniors. Sedan var det ju det där med Bild också, som det lilla kösbäret på toppen. Trots det hade vi det kul när vi gjorde dem och skrattade mer än bra för vårt bästa. Detta säger jag för att vi efter att vi gått ut på planen kom på att vi hade glömt, inte bara en, utan två av killarna. Snabbtänkta som som vi var rev vi snabbt isär de mindre snygga planscherna och skrev på baksidan. Väldigt diskret.

Inte idag, Sherlock. (Jag glömde ta bilder igen. Folk sprang, sparkade, frös och applåderade. Ni är smarta, ni fattar.)

På grund av ett impromptu skypesamtal på två timmar (and counting) med Ebba har bloggfabriken tvingasts att sätta stopp i maskineriet för kvällen. Ingen panik nu, det är bara för  ikväll. Hoppas jag. Om min två månader långa karriär som bloggare har lär mig något är det att det inte är smart att lova saker på internet, speciellt inte tills nästa dag. Nä, lite jedi-krafter just nu hade man inte tackat nej till..

 

Hemskt ledsen för det, bajs händer ibland. Vänligen acceptera denna mops som ersättning för eventuella olägligheter:

 

Hela tiden upptäcker man nya saker som är annorlunda här i USA jämfört med Sverige. Igår var det t.ex. att det inte riktigt är socialt acceptabelt att säga shit. Inte för att det ger en respons av förfärade utrop, utan för att varje gång jag har sagt det är det någon som börjar le och upprepar "shit" med en liten fniss på slutet. Jag börjar misstänka att det motsvarar Nedrans, möjligtvis Fy Farao.

 

Idag var min nya upplevelse inget mindre än Senior Night. Sista matchen för säsongen som spelas på hemmaplan brukar man fira alla seniors och ge dem lite erkännande för att det är deras sista match någonsin på skolans hemmaplan. Just årets tjejfotbollsseniors förtjänar lite extra applåder. Trots att Portlands fotbollslag under deras tid som freshmen-juniors sammanlagt inte ens vann 5 matcher (En säsong tror jag de inte hade en enda vinst.) stannade de kvar och kämpade på. Under den här säsongen har laget vunnit fler matcher än de tre senaste åren tillsammans, det känns jättekul att vinden börjat vända! The force is with us.

Hos oss betydde Senior Night att vissa yngre spelare gjorde posters till alla seniors. Som tur var hade vi inte så många seniors i år, så jag slapp göra en. Mig + bild = tröstäta 1 liter glass ur förpackningen. De blev i alla fall jättefina och många hade smarta citat på sig (Number 9, there's no player you can't outshine). Tillsammans med alla ballonger och allt annat krimskrams blev det en superlyckad kväll. Nu när jag tänker efter kan vinsten med 4-0 ha bidragit litegrann också. Trots att vi hade spelat en tuff match i förrgår och mina ben bestämde sig för att ta ut kompledigt hade vi ett bra spel idag igen och var ganska överlägsna. Det gjorde motståndet halvsura som då tryckte till lite extra, vilket i sin tur ledde till att mina lagom entusiastiska ben svek mig och vek sig.

Som tur har vi sjukvårdare på skolan som tar sitt jobb på största allvar!

Tisdagen den 15 oktober i form av punktlista:

 

Personligen har jag spenderat förmiddagen in tha Mall. Jag förstår varför alla proffsbloggare köper så mycket nya kläder hela tiden, då har man alltid något att skriva om. Det är superenkelt, man måste bara ta lite snygga bilder och skriva butik + pris. Jag kan vänja mig vid det här!

Som lovat kommer här ett inlägg från gårdagens äventyr. Jag är alldeles för trött i för att skriva en lång uppsats, att ligga i sängen hela dagen och kolla på filmer är ingen barnlek Kejsarens ny stil och Atlantis:Milos återkomst, så det får bli en fotobomb med kompletterande musik. Jag kommer nog skriva mycket ändå, men på det här viset blir det inte så urbota tråkigt. Är det ens möjligt att något kan vara tråkigt när man lyssnar på The Shrek Anthem?

 

Here we go. A one, a two, a one two three four! Somebody once told me..

 

Lördag idag, början på Columbus Day långhelgen, uppstigning kl 8 på grund av fotbollsmatch. Vad är nytt? Det känns som det är det enda jag skriver om. Lite jobbigt för er på bloggen, det finns bara så många vinklar man kan fotografera en och samma plan ifrån. Vi har haft minst två matcher i veckan ett bra tag nu, men snart är säsongen över och om vi inte kniper en playoffplats är det slutspelat för oss.

 

Innan skrev jag att vi inte skulle ha en chans om vi förlorade våra senaste matcher, vilket vi har gjort, men nu verkar det som jag var felinformerad. Förvirringen beror på att de använder ett konstigt rankningssystem -the Heal Point system- som är baserat på din motståndares skicklighet. Det är verkligen efterblivet. Ett exempel på de är att ett lag som vunnit alla sina matcher nu ligger på tredje plats i tabellen, bakom ett lag som har 8 vinster, 2 förluster och 1 oavgjord. Det bästa är att ett lag som också har 8-2-1 nu ligger på en sjätteplats. Qué?

 

Anledningen till att vi för tilfället faktiskt har en playoff plats och är "in the mix" om att ha en i slutet av säsongen också är att vi vann imorse! 2-0  blev det, ett mål i varje halvlek. Igår på träningen avlutade vi med lite intervaller och det kändes bättre än det gjort på mer än en månad (men jag kunde inte sluta tänka på att Clara skulle ha sprungit i cirklar runt mig efter all Cross Country träning). Den känslan övergav mig troligtvis någon gång under natten och jag hade tunga ben imorse. Som tur var vi det bättre laget och kunde passa oss igenom deras mittfällt. Idag var det inte så farligt med rundflyttandet på planen heller. Jag spelade bara ytterback, offensiv mitt (rofl) och kant. Det gör inte så mycket, jag vet ju att det behövs, men det rör om ganska bra i planeten. 

 

 

Innan matchen hände en sak som jag bara måste dela med mig av. När vi var på väg genom idrottsbyggnaden till vårt omklädningsrum stötte vi på en ung man som man såg var en high school-sportssjukvårdare. (Det här låter kanske inte så viktigt, men det är viktig bakgrundsinformation, så håll ut.) Då vi sedan kom till vårt omklädningsrum såg vi att dörren var låst, några tjejer från laget satt utanför och väntade. Vi pratade om hur vi skulle få nyckeln; någon hade ringt en footballkille som hade en nyckelknippa och en annan undrade om ingen frågat vår sjukvårdare Ryan att bli insläppta. Då ägde ett fantastiskt ögonblick rum. Jag vet egentligen inte om det är så smart att skriva det är på internet.. Vi räknar med att ingen här bryr sig tillräckligt för att översätta, här kommer det.

 

På frågan om var Ryan var svarade vår kapten "Ryan's not here today. There's a guy named Nick." varpå min värdsyster hjälpsamt lägger till "Nick's hot." (Om jag inte var tydlig nog var Nick den person som vi passerade i korridoren, jag kan intyga att han var stekhet). BWAH! Det är så gossip girl och amerikanskt att jag inte kan hantera det! Ingen visste lixom vem nick var innan och jag bara aaaah, jag vet inte ens varför jagtycker att det är så awmajgadd!1 det går knappt att skrivanormalt längre det var bara så azvxsmfoiwrj. :OO

 

Tack för mig. (På eftermiddagen och kvällen åkte jag på äppelplockning och en Hunted Hay Ride, mer om det när klockan inte är 01 hos mig.)

Hallå i brallan!

 

Fredag utan fredagsmys här i USA. Det gör inte så mycket eftersom man kan göra trevliga saker ändå, utan Vickningschips. Jag säger inte att de situationerna inte skulle bli bättre med lite svensk chipskultur, men ibland får man bara stå ut. Just idag var det extra lätt att hålla ut eftersom vi åt middag nere vid hamnen och jag beställde hummer. Jag tror det var första gången jag ätit en hel hummer, som inte är i burk eller soppa. Då ser de mycket mer levande ut (Oh, really?) och jag är faktiskt imponerad av att jag inte döpte den eller något annat vegetariskt.

Ibland vet jag inte om jag borde börja inlägget med en hälsning eller bara rivstarta med en mening. Efter två månader som bloggare tänker man att jag borde löst det problemet, men det bestäms varje gång av om jag kommer på en tillräckligt snajdig öppningsline eller inte. Ett problem är också om jag kommer på en för bra början, då vill jag ju inte använda den helt tanklöst och kanske slösa bort den. Hittade t.ex. klassikern Tjena alla monsterdiggare! på Flashback som jag absolut inte vill göra några förhastade beslut med.(..)

 

Idag fick jag tillbaka lite grejer i både US History och Oceanology. Det gick faktiskt över förväntan och jag har bestämt mig för att det är skrytdags sharing time.

 

 

Det näst högersta provet gick så himla bra, jag kunde allting!( Det känns dock mest som tur när jag råkat anteckna rätt saker som kommer på provet.) Fyra minuspoäng var för att jag markerat en fråga som jag skulle komma tillbaka till för att kanske ändra, och det gjorde jag också, till rätt svar. Problemet var bara att jag markerat frågan över den jag egentligen skulle ändra. Det betyder att jag fortfarande hade fel svar på fråga 5 och ändrade till fel svar på fråga 4. Ajaj. Snacka om att jag blev förvånad när jag såg att jag svarat att New Amsterdam bytte namn till Long Island istället för New York. Ångest, svidande ångest (som lindrades av att vi började att titta på Den siste Mohikanen).

 

Efter spanskan, där vi nu börjat med preteritum som jag gick igenom förra året, var det som vanligt bara att skynda ut för att träffa några fotbollstjejer. Vi tränger in oss typ 12,5 personer i en av våra kapteners stora bil och åker till träningen. Det har tagit några dagar men nu har jag äntligen lyckats fixa bild på skillnaden mellan högt och lågt vatten i viken bredvid vår usla gräsplan.

Tidvattnet verkar inte följa några speciella tider utan går bara in och ut som det behagar. När det varit lågt några träningar och sedan plötsligt är upp till stenarna känns det alltid som att det kommer bli översvämning eller något. Jag litar inte riktigt på det här vattnet. Jag menar, kan det komma upp till kanten vartenda dag skulle det säkert komma mycket högre om det bara satte manken till. Folk säger ju alltid att man kan mycket mer än man själv tror.

I och med matchen suger allt ashårt just nu, orkar därför inte skriva så mycket mer. Jag låter det här lilla collaget få ordet istället medan jag tar en dusch innan sängdags.

Du har rätt pappa. Jag är lika förvånad som du, men den här gången jag håller med dig. Psykologi är bara en massa flum. Det kan säkert vara användbart någon gång i livet och jag vågar satsa pengar på att det har hjälpt många människor, men det ändrar inte fakta. I grund och botten är det bara en massa pretentiösa termer och touchy-feely övningar. Men bara den här gången pappa..

 

Så jag gjorde det enda rätta och gick till studievägledarna, sa de magiska orden (I'm an exchange student) och vips så hade jag en lapp som bara måste signeras av läraren och en vårdnadshavare. Kopplen är inte så långa här som ni kanske har märkt. Hursomhelst är jag fri efter en snabb John Hancock av Mr. Johnson, borde gå okej om jag bara kommer ihåg fyra små ord, se ovan. Se vad smidigt jag fick in lite amerikansk kultur i den meningen! Jag lärde mig att (och varför) man säger så på min prep course som hade en Crash Course US History/Government. Sedan hände den där grejen när man precis lärt sig ett ord/uttryck och sedan hör det överallt. Första dagarna här i Maine sa någon av mina värdföräldrar det och jag fick nästan bita mig i tummen för att inte dela med mig av min tillsynes oförklarliga upphetsning.

Jag har ingen bild på något psykologi, så här får ni en bild på min lunchbagel och min frukostyoghurt. Förresten kan ju allt vara psykologiska bilder enligt Mr. Johnsson. It is not the spoon that bends, it is only yourself.

 

Annars har inget hänt förutom att jag kom på att jag glömde göra Spanskaläxan och att alla juniors gick på ett SAT-möte. Där fick vi ett häfte som vi kunde använda för att repetera och så berättade de att vi ska göra ett övningsprov nästa vecka någon gång. Det verkar vara deras motsvarighet till Högskoleprovet med skillnaden att deras högsta är 2400 jämfört med vårt 2,0. Det är USA det, ska alltid vara värst. Jag tycker det verkar ganska svårt, speciellt i en pressad situation, men inte omöjligt ändå. Matten tror jag att jag kan ha en liten chans med om de inte använder för komplicerat språk. På tal om språk såg jag en sida med "sätt in rätt super komplicerat ord i meningen" och tänkte för mig själv att jag borde börja göra som Scott i Teen Wolf när han pluggade inför the SATs med dagens ord. Ödets ironi, men sedan for blicken till nästa fråga och..

 

Det gör inte så mycket idag, för den här veckan är bra. Det vill säga, jag har tre vita dagar som innehåller en Study Hall där man inte kan få läxor. Plugg här kan jag sammanfatt som ett stort fett NJET. Inte najs, idag var jag fett rebell och lämnade istället för en "fyll-i-luckorna dikt" fram ett hopknycklat papper på Engelskan. Jag sa att jag hade försökt men att det inte gick eftersom jag inte visste något om PHS än (vilket var ämnet vi skulle skriva om). Han bara Du får ett nytt papper, här, och så får du dubbla läxor nästa gång. Jaha. Tur att jag inte brukar vara thug vanligtvis, igen personlig höjdare kan jag säga.

 

Jag skippade dock gangsta attityden imorse till fördel för livrädd-svensk looken. Det var dags för mitt första prov och jag öppnade starkt med att välta en Redbull som stod på bänken bakom mig när jag skulle skicka provet bakåt. No way, tänkte jag. Det här händer inte, jag ligger och sover hemma i min gudomliga Svenska säng. Inte en chans att jag precis fakkade upp sådär brutalt. Yes way, blev svaret. Det vara bara stammande säga förlåt på så många sätt jag kan på engelska, hämta en stor rulle papper och sedan med brännande kinder försöka komma ihåg på vilken teater Lincoln Blev skjuten. Det blev blankt på den frågan.

 

Å andra sidan har vi ett nyfullproppat kylskåp och det regnade idag så jag fick en paus från fotbollen, som blev inställd. De gillar precis som vi att skämta om hur skolor i andra delar av USA stänger när det snöar men ställer in träningar så fort det blir lite mörka moln. Jag antar att det är därför att det är skolan som är ansvarig. De vill väl inte att vi ska bli kalla om fötterna.(..)

 

Välkomna, välkomna till min exklusiva miniserie som jag inte kommit på ett namn till än! Här kommer jag att ta upp saker som är speciella och ibland lite "konsiga" (inom citattecken för att inte trampa på någons tår) med landet USA. Ni kan se det som extramaterial från mitt år, som filmer för er som köpt bluray utgåvan. Ojoj mamsen och papsen, ingen bluray i vårt hus sist jag kollade. Nu måste ni nog fixa det tills jag kommer hem ;D Denna grej är kanske inte det mest originella som hänt under historiens lopp men jag ska försöka att göra det så underhållande som möjligt. För att göra det mer intressant kommer jag dessutom ha en "Dagens musik" i varje avsnitt. Be Warned: Min musikstil lever sitt eget liv så ni får räkna med allt från Eminem till allsång.

 

Dagens spörsmål är... Duschar!

Två frågor: Varför(!)? och Varför har jag inte märkt det innan?

 

Som en semiprofessionell tv-tittare och ett dedikerat fan av ett nästintill oräkneligt antal amerikanska TV-serier är det omöjligt att jag inte har sett en duschscen innan. Hur är det då möjligt att jag aldrig har märkt någonting? Jag har tänkt länge och väl för att finna ett svar på den frågan och kommit fram till att problemet som så många gånger tidigare är, föga förvånande, Hollywood. Nu låter det som jag griper efter halmstrån här men stay with me. Jag har faktiskt en teori bakom min anklagelse: Hur kan någon förväntas titta på metall när det finns så mycket bar hud att titta på? Om de där borta på västkusten inte hade anställt personer med kroppar som grekiska gudar hade jag kanske varit lite mer observant på andra saker. Det låter jätteytligt och svartvitt, men ingen kan med rent samvete säga att hen kollar på tapeten när Zac Efron byter tröja.

I söndags skrev jag om ett paket som skulle dyka upp nästa dag. Antingen orkade ingen läsa så långt ner i inlägget eller så glömde in bort det när jag började prata om Never Back Down, men ingen har frågat om vad som hände med mitt godis. Whut? Jag menar, det är godis. Vem kan inte relatera till att sukta efter en Gott och Blandat? Ni kanske trodde att jag gjort som jag brukar; att äta upp allt innan jag kommer ihåg att ta kort. Jag förstår, ni ville inte vara ofina. No hard feelings. (Här var det nära att ett opassande citat från Veronica Mars slank in! Dick is the shit xD

 

Idag anlände ett sent paket från Sverige med x antal frimärken och två godisar godispåsar godisgrejer godissaker. Vad heter det? Säger jag godsaker låter det som jag fått ett kanderat äpple och polkagrisar. En kexchoklad och en gott och blandat påse, helt enkelt. Fick även ett jättefint brev från mamsen, tack så mycket!

 

Om vi går vidare från dagens ros till dagens ris vaknade jag idag upp med en påminnelse från sopo matchen på högra smalbenet. Det är en stor bula, en sån där som det nästan känns som att något växer där inne. Så om ni hör talas om en Alien likande epidemi i New England om några dagar kan ni stolt säga att ni vet vem patient zero är. Sedan borde ni nog hoppa på första bästa rymdraket. Vem vet, det kanske inte blir så farligt. Man träffar tydligen massa snygga killar där uppe, i alla fall enligt 20th Century Fox. Du får bara hoppas att du är den huvudrolen som inte dör i slutet, eller är ensam kvar utan möjlighet att t sig hem. Hold up, finns det någon sådan film som inte slutat i total misär? Det kanske är bäst att du stannar kvar här nere och ser på det hela med ett Resident Evil perspektiv. Jag tror till och med att en biroll klarade sig levande genom hela två utav 6 filmer!

Är precis hemkommen från en match mot bottenlaget South Portland. Det känns inte så bra nu. Vi förlorade med 1-2 och kommer med största sannorlikhet missa playoffs. Vi var inte dåliga, men kunde fick inte till avsluten. Därför känns det extra tungt, vi kämpade så mycket men det gjorde ingen skillnad.

 

Jag började på flera meningar, men raderade varenda en. Nu ska jag bara släppa det. Så, klart. Nu slipper ni höra mer om det. Okej, jag kan inte släppa det, men jag kommer inte skriva mer om det.

 

Nu vänder vi på steken. En supedupertrevlig sak som hänt idag är att jag fick två frukostmuffins! Utanför vår mini cafeteria finns en korg där man kan lägga saker man inte vill ha. T.ex. från lunchmenyn eller gratisfrukosten. Jag har aldrig sett att någon lämna något bakat där, det är alltid frukt eller dricka, men idag låg det där alltså en muffins. Jag tror att det var någon ifrån personalen som sagt åt en elev att äta frukost, ju fler som äter desto större chans att de får fortsatt stöd för att kunna behålla gratis frukosten. Då hade väl eleven bara sagt whatever och tagit en javla muffins bara för att få tyst på människan. 

 

Som ni hör tycker de flesta av eleverna inte att det är så fantastiskt med gratis frukost och tycker mest att skolmaten är äcklig. Så farligt tycker jag ändå inte det är, men kan man göra sig en egen Peanutbutter and Jelly sandwich eww  så väljer man tydligen hellre det. Det är mest alla mörkhyade människor som köper mat i skolan, det finns nämligen många afrikanska immigranter i Maine. Klyftan mellan folk och folk här är ändå ganska stor här, tycker jag. Fast det beror kanske mest på att vissa av dem pratar ganska dålig engelska och de alltid pratar jättehögt på franska eller något annat språk som ingen förstår eftersom vi är i USA.

 

Ikväll ska min värdsyster sova över hos någon, så jag får rummet för mig själv. Partayy!! Nej, men jag ska nog lyxa till det lite och spela musik utan hörlurar. Köpte en påse skittles att mumsa på också, så det här kommer bli en kväll att minnas. Kom precis nu på att ett nytt avsnitt av The Vampire Diaries är ute också! Måste dra. Vi hör imorgon, stay classy Sverige.

Det har inte hänt så mycket idag, Bussiness as Usual som ingen har sagt här än. Det kommer nog, tålamod är en dygd. Eller var det ödmjukhet? Vad är ens en dygd? Du kan vara en dygd.

 

Dagen ha bestått av frukostmuffins, lite lektioner, lite fotboll, lite läxor, mycket undvikande av läxor och vattendrickande. Så fort jag kom hem insåg jag att jag måste börja ta mitt drickaproblem på allvar. Haha. Så jag har nu min vattenfalska med mig i sängen och tänker ta med den till skolan så att jag kan fylla på den i drickafontänerna där. Vi måste vända på den negativa trenden imorgon, South Portland ligger nu sist i tabellen så vi har goda chanser att få vinden att vända. Annat jag har gjort är att jag varit fräsch och tagit mig en rejäl dusch. Lite middag blev det också, med ett äpple som efterrätt. Ja, det är lite nyhetstorka hos mig idag.

 

Det enda speciella som hände var att jag missade Glee. JAG MISSADE GLEE! Cheesus, vad händer med världen? Jag visste att det var idag, men tog mig en powernap runt kl 19 och sedan stängde min hjärna av. Judas. Inte förens klockan 22:10 kom jag på vad jag gjort och var nära att göra ett inlevelsefullt återskapande av scenen när Luke Skywalker får reda på vem hans farsgubbe är. För er (Clara?) som inte vet vad jag pratar om kan ja ge en liten spoiler: Han säger något som slutar på -oooooooooooh! Sedan kom jag på att jag var så trött att jag inte orkade bli upprörd. Det går ju att titta på internet här i USA också.

 

Å andra sidan har jag lyckats jobba mig hela vägen bak till sida 37 på tjuvlyssnat. Det är en övning i självkontroll när man sitter i sitt ganska tysta study hall klassrum och läser om en tjej som på tunnelbanan får reda på att hon hört fel; det var inte hajtema de skulle klä ut sig för, det var pajtema. Så står hon där med grått smink och mohikan. Jag kan inte hantera sådant, det är inte så jag blev skapt.

 

Jag tänkte nog börja med en liten miniserie där jag tar upp saker som jag tycker är annorlunda här jämfört hur det är i Sverige. Smått och stort. Vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det, men improvisation har ju aldrig gått fel. Inte om man heter Johnny Depp i alla fall. Älskar reaktionerna, Keira is having none of his shit.

I skolan fick vi idag besök av två killar som tagit en roadtrip från LA hela vägen till Maine för att prata om The Thirst Project. Det kom från en organisation var mål är att alla i världen ska ha tillgång till rent vatten. Jag tycker att det verkar vara ett fint projekt, de visade bilder från byar där människor måste gå flera kilometer under nästan hel dagen för att hämta smutsigt vatten som kommer att göra dem sjuka. Det var vissa riktigt hemska bilder, men de visade även en film från en by som de byggt en brunn åt. Om man donerar en viss (ganska stor) summa pengar som de kan bygga en brunn för, gör de en film åt dig från när byn har fått sin nya brunn. Den filmen vi fick se var den de hade gjort till castet för Teen Wolf som donerat en massa pengar till dem att bygga en brunn för. Jag blev så till mig av att stöta på lite Teen Wolf i skolan att jag köpte ett alldeles för stort armband för 5$, alla pengar går till att fixa rent vatten.

 

Efter matchen åkte ungefär halva laget till The Gelato Fiasco (Jag känner för att länka mycket idag. Deal with it... Please.) och stöttade killarnas fotbollslag som fundraisade genom italiensk glass. MVG+ till dem. Jag köpte den stora bägaren och valde fem olika smaker, vilket allt tyckte var jätteroligt eftersom de flesta valde max två. Men det var samma pris eftersom man köpte bägaren och inte smakerna, plus att det var uppmuntrat att smaka på glassen innan man bestämde sig, så jag var supernöjd med min glass. Jag önskar att min mobil inte hade fått slut på batteri så att ni hade kunnat få se den för er själva, men nu får det räcka med att jag säger vad jag valde för smaker. Alla var goda, det har typ aldrig hänt mig förut. Jag brukar alltid välja någon asskev smak som jag direkt ångrar så mycket att jag inte njuter lika mycket av glassen. Eller så kommer jag på att den godaste smaken ligger längst ner och kommer att smälta innan jag hinner jobba mig ner dit och börjar äta som om jag håller på at dör och det är min sista måltid. Hursomhelst, mina smaker var: Mango, Dark Chocolate and Caramel, Caramel and Brownie Bits, Stracciatella Mint och Pomegrandade and Passion fruit Sorbet. Den sista var precis så god som ni tänker er nu, men jag kan inte riktigt välja en favorit eftersom de alla var så goda, svåra problem jag måste handskas med här i USA.

God natt på er svenskar! Jag hoppas att ni inte läser detta, speciellt inte du mamma som borde sovit för länge sedan! Oroa dig inte, allt kommer att bli så bra så. Nattens inlägg kommer att bli långt. Klockan är nu 02:27 er tid, men det kommer ta ett bra tag innan jag skrivit ner allt jag har att säga. Igår lät jag ju en ett decennium gammal bild säga sina tusen ord istället, så nu kliar det lite i fingrarna.

 

Jag kan börja med att säga att stället vi åkte till inte var som O´Learys. Det var en sportsbar, men den var äldre och mindre high-tech, mer pittoresk helt enkelt. Jag åt mig mätt på chicken wings och spillde nästan ut min Sierra Mist. Det är som en sorts sprite, men lite "lenare" samk tycker jag. Bra betyg för den drickan. Den får mig att känna mig mer amerikansk samtidigt som jag i princip dricker sprite. #Lifehacks

Sportbaren fick mig att tänka på att jag inte varit på varken McDonalds, Burgerking, KFC eller Starbuck här i Maine. Om ni hade sagt till mig  i somras att jag efter nästan två månader inte ätit en BigMac eller sett på The Mortal Instruments på bio i USA, skulle jag ha frågat om ni behövde en hjärnröntgen eller om det inte var enklast att bara köra upp en gaffel i näsborren och vispa runt lite. 

 

Jag ser fram emot första gången på Starbucks och vilket namn jag ska välja på bägaren. Det finns så många möjligheter, så många värdiga svenkar som borde ha sitt namn på en plastbehållare! Kapten Filling, Tjorven, Leif G.W. Persson, Darin, etc. Samtidigt finns det dock något otroligt lockande med att bli elva år igen och bara säga bajs. Jag vet inte om det bara är jag och min dåliga humor, men just nu har jag svårt att komma på något roligare än att höra en amerikan säga "Passion Iced Tea, Baiiskaarv!" Det är kanske jättefel av mig, men jag bryr mig inte just nu faktiskt.

 

För att göra en smidig övergång hände något relaterat till roliga saker nu ikväll innan maten. Jag var inne på tjuvlyssnat.se och bara bläddrade lite avslappnat. Eller det var avslappnat tills jag läste ett inlägg och bara bröt ihop. Oftast när man är i andra människors närhet brukar man kunna hålla minen neutral även när elektroniken kommer med något som annars får en att dra på smilbanden. I ens svagaste stund kanske det smiter ut en liten fniss innan man kommer ihåg att det finns civiliserat folk i närheten, men oftast är man stark. Men nu kunde jag bara inte hålla det inne! Tre fniss blev det innan jag lyckades tygla mina skrattnerver. Jag satt i köket för guds skull! Det gick bara inte, efter den tredje fnissen kunde jag inte sluta le som en idiot och tvingades retirera till säkerheten av min säng tills jag återhämtat mig. Det värsta av allt är att det var det här jag skattade åt:

..det nog inte blir ett riktigt inlägg idag. Klockan är nio och vi ska på något O'Learys liknande ställe för att äta och se på en fooballmatch nu. När jag kommer hem måste jag plugga.