Är precis hemkommen från en match mot bottenlaget South Portland. Det känns inte så bra nu. Vi förlorade med 1-2 och kommer med största sannorlikhet missa playoffs. Vi var inte dåliga, men kunde fick inte till avsluten. Därför känns det extra tungt, vi kämpade så mycket men det gjorde ingen skillnad.

 

Jag började på flera meningar, men raderade varenda en. Nu ska jag bara släppa det. Så, klart. Nu slipper ni höra mer om det. Okej, jag kan inte släppa det, men jag kommer inte skriva mer om det.

 

Nu vänder vi på steken. En supedupertrevlig sak som hänt idag är att jag fick två frukostmuffins! Utanför vår mini cafeteria finns en korg där man kan lägga saker man inte vill ha. T.ex. från lunchmenyn eller gratisfrukosten. Jag har aldrig sett att någon lämna något bakat där, det är alltid frukt eller dricka, men idag låg det där alltså en muffins. Jag tror att det var någon ifrån personalen som sagt åt en elev att äta frukost, ju fler som äter desto större chans att de får fortsatt stöd för att kunna behålla gratis frukosten. Då hade väl eleven bara sagt whatever och tagit en javla muffins bara för att få tyst på människan. 

 

Som ni hör tycker de flesta av eleverna inte att det är så fantastiskt med gratis frukost och tycker mest att skolmaten är äcklig. Så farligt tycker jag ändå inte det är, men kan man göra sig en egen Peanutbutter and Jelly sandwich eww  så väljer man tydligen hellre det. Det är mest alla mörkhyade människor som köper mat i skolan, det finns nämligen många afrikanska immigranter i Maine. Klyftan mellan folk och folk här är ändå ganska stor här, tycker jag. Fast det beror kanske mest på att vissa av dem pratar ganska dålig engelska och de alltid pratar jättehögt på franska eller något annat språk som ingen förstår eftersom vi är i USA.

 

Ikväll ska min värdsyster sova över hos någon, så jag får rummet för mig själv. Partayy!! Nej, men jag ska nog lyxa till det lite och spela musik utan hörlurar. Köpte en påse skittles att mumsa på också, så det här kommer bli en kväll att minnas. Kom precis nu på att ett nytt avsnitt av The Vampire Diaries är ute också! Måste dra. Vi hör imorgon, stay classy Sverige.

I skolan fick vi idag besök av två killar som tagit en roadtrip från LA hela vägen till Maine för att prata om The Thirst Project. Det kom från en organisation var mål är att alla i världen ska ha tillgång till rent vatten. Jag tycker att det verkar vara ett fint projekt, de visade bilder från byar där människor måste gå flera kilometer under nästan hel dagen för att hämta smutsigt vatten som kommer att göra dem sjuka. Det var vissa riktigt hemska bilder, men de visade även en film från en by som de byggt en brunn åt. Om man donerar en viss (ganska stor) summa pengar som de kan bygga en brunn för, gör de en film åt dig från när byn har fått sin nya brunn. Den filmen vi fick se var den de hade gjort till castet för Teen Wolf som donerat en massa pengar till dem att bygga en brunn för. Jag blev så till mig av att stöta på lite Teen Wolf i skolan att jag köpte ett alldeles för stort armband för 5$, alla pengar går till att fixa rent vatten.

 

Efter matchen åkte ungefär halva laget till The Gelato Fiasco (Jag känner för att länka mycket idag. Deal with it... Please.) och stöttade killarnas fotbollslag som fundraisade genom italiensk glass. MVG+ till dem. Jag köpte den stora bägaren och valde fem olika smaker, vilket allt tyckte var jätteroligt eftersom de flesta valde max två. Men det var samma pris eftersom man köpte bägaren och inte smakerna, plus att det var uppmuntrat att smaka på glassen innan man bestämde sig, så jag var supernöjd med min glass. Jag önskar att min mobil inte hade fått slut på batteri så att ni hade kunnat få se den för er själva, men nu får det räcka med att jag säger vad jag valde för smaker. Alla var goda, det har typ aldrig hänt mig förut. Jag brukar alltid välja någon asskev smak som jag direkt ångrar så mycket att jag inte njuter lika mycket av glassen. Eller så kommer jag på att den godaste smaken ligger längst ner och kommer att smälta innan jag hinner jobba mig ner dit och börjar äta som om jag håller på at dör och det är min sista måltid. Hursomhelst, mina smaker var: Mango, Dark Chocolate and Caramel, Caramel and Brownie Bits, Stracciatella Mint och Pomegrandade and Passion fruit Sorbet. Den sista var precis så god som ni tänker er nu, men jag kan inte riktigt välja en favorit eftersom de alla var så goda, svåra problem jag måste handskas med här i USA.

 

Fast det gjorde inget för jag fick äta en jättegod frukost ändå, i lugn och ro. Det var så lugnt att jag till och med kom ihåg att ta fram mobilen:

Av okänd anledning glömde jag att påminna igår om matchen mot Deering som vi spelade för några timmar sedan. Som jag lite subtilt antydde i ett tidigare inlägg var det den där matchen som vi bara måste vinna. Rivalskolan som vi förlorat mot fem år i rad, men nu skulle vi bryta trenden. Jag trodde att vi hade en riktigt bra chans att vinna, men det visade sig att vissa vanor är svåra att bryta.

 

Jag bjussar helt oredigterat på mitt perspektiv:

Uppladdningen till matchen blev inte den bästa för min del. Frukosten var inte stor, jag kommer knappt ihåg vad jag åt, och vi hade varken frukt eller yoghurt hemma. Matchen var klockan halv sex, all mat jag packat ner åt jag upp på lunchen och jag hade ingen pengar att köpa något för. Jag vet inte om det här händer de flesta idrottare, men ofta kan jag känna hur jag kommer att prestera på en match. Om jag känner mig asladdad och skärpt eller om jag inte kan fokusera och hur jag än anstränger mig går det inte vägen.

 

På uppvärmingen var jag inte på topp alls och började nästan att få ångest. När matchen drogs igång gick det väl okej innan coach bestämde sig för att mittback var en bra plats att sätta mig på. Fy. Det är som en bio i mitt huvud när jag kastar fram foten framför henne, någon meter utanför straffområdet, en halv sekund efter att hon skjuter bollen. 0-3 blev slutresultatet. Det enda positiva var att domarna i alla fall gav kort (två till oss).

Waah! Jag orkar inte! Klockan är kvart över elva och jag har inte gjort några av mina läxor, snart vill nog någon att jag vi ska släcka och sova.  Det här blev inte ett roligt inlägg, jag stör mig för mycket på matchen för att låta diplomatisk ikväll. Imorgon lovar jag att leta reda på min ironi igen.

Dagen ni alla har längtat med outhärdlig förväntan till har äntligen kommit.

 

Nej, du har inte vunnit en dejt med Jensen Ackles och tyvärr har inte heller Orlando Bloom & Keira Knightley skrivit på för Pirates of the Caribbean 5 (den har faktiskt skjutits upp till 2016). Du är inte ens inbjuden till Oscarsgalan eller får testköra en Ferrari. Inte idag i alla fall, men jag vill det bästa för mina läsare :)

 

 

Jag kanske var lite väl entusiastisk, men det är en sak som ligger väldigt nära till mitt hjärta, eller min mage. Jag lyckades idag, den 19 september, knäppa en bild på min frukostmuffins!

 

..men inte en sådan blackout då man vaknar upp i en kohage och inte vet varför man saknar en strumpa. Den här sorten går ut på att man klär sig helt i svart. Det gällde bara fotbollsaget eftersom vi hade en match på eftermiddagen. En tjejs mamma frågade om alla i hela skolan var svartklädda och först skrattades det å den frågan, men sedan höll alla med om att det faktiskt skulle vara ascoolt om alla en dag kom till skolan helt i svart. Det tråkiga var att vi gjorde det helt i onödan eftersom Deering ställde in.

 

De sa att de inte visste att vi skulle spela, men någon i vårt lag är bra kompis med en som spelar i deras lag, och hon sa att de bara låtsades eftersom de inte kunna träna på ett tag p.g.a. regnet. Fegisar. Det är ju väldigt tråkigt för dem, men också väldigt mycket inte vårt problem. Man ska ju vara ödmjuk och sådant på bloggar, men det här är annorlunda. Om det är oklart eller om någon har missuppfattat så ska jag förklara hur det står till:

 

Alla andra möten i serien= Match där alla gör sitt bästa.

 

Mot Deering= Krig! Krig till siste man!

 

 

Annat som hänt är att jag hade min första Matte och Ocean Science lektion. Ocean grejen är inte najs. Jag trodde att vi typ skulle hålla på med delfiner och sånt, men vi måste räkna och rita ut undervattensberg och sådant. Plus att det verkar vara mycket läxor. Jag känner i alla fall folk som går i den klassen, fett sköna.

 

Matten var lite annorlunda från den matten jag gått på tidigare. Jag var lite nervös och så eftersom matten innan var lite svår att hänga med på. När jag sedan fick veta att vi skulle få en quiz och sedan hålla på med radianer och pi blev det inte direkt bättre. Om någon pratat med hemkomna utbytesstudenter om matten säger många att det är ett skämt, att man går igenom precis det man ska ha på provet innan man gör det. I Honors Calc verkade det lika troligt som att läraren skulle bjuda på tårta.

 

På den här lektionen gick vi först igenom läxan, sedan repeterade vi flera tal som var ungefär som läxan och sedan gjorde vi quizen. Med andra ord repeterade vi i princip quizen en minut innan vi gjorde den. Det enda som skilde var siffrorna. Jag hade inte ens sett det vi gjorde, (vilket var att ändra grader med decimaler till grader med ' och ''. Jag antar att det är minuter och sekunder till koordinater eller något, men det behövde man inte veta.) men det var så enkelt att fatta att jag quizen inte var svår när vi väl gjorde den. Ja, jag har ju inte fått tillbaka den en så det kan vara helt fel, men uträkningen hade två steg.

 

Det roligaste som hände på lektionen var att en kille snott med sig en miniräknare förra lektionen, som han glömt ta med sig idag och därför inte fick låna en ny. Han visste inta vad han skulle göra och gnällde till sin kompis. Hans kompis var dock en smartass och svarade: You'll have to guesstimate! Hans comeback var lite mindre witty och bestod av två ord: Shut up! Ja, den är ju i alla fall tydlig, enkel att komma ihåg. Inget fel med det.

Inlägget innan jag Hasta la vistade min värdfamilj temporärt, sa jag att jag skulle skriva om en team dinner. Nu när jag ser tillbaka på det borde jag bara ha I'll be backat dem, men det är mycket enklare att ge passande one liners om man kan resa i tiden. (Okej, den filmen kom ut 84, ingen av er fattar vad jag pratar om.) Jag gör som vanligt när jag inte vill skriva för lågt och kommenterar under bilderna. Vi var hos Merritt, och hennes mamma gjorde världens godaste lasagne och köttbullar med tomatsås!

Jag vet att bilderna har typ två pixlar och dåligt ljus och sånt ibland, men idag går jag tvärt emot vad jag alltid stått för och kör på kvantitet istället för kvalité. Vilket är passande eftersom det är så skolsystemet fungerar här.

   Här sitter vi alltså i Merritts garage, en av de få bilder där någon faktiskt kollar in i kameran. Någon minut efter att bilden över togs var Zoe snäll och gav Madison en cupcake, i ansiktet. Kate skapade modern konst. Visst ser det ut som en fågel? Precis som popcorn är de bästa idéerna misstag! Vårt dessertbord efter att alla lagt beslag på fruktsalladen och Oreo paketen. Nu har jag smakat på Snickerdoodles. Vilket antiklimax, de smakar kanel typ. Såhär i efterhand så borde jag ha insett att allt inte kan smaka som kladdkaka. En bild på en blomma jag fick och en sked. När vi skulle åka hem och jag gått ut på tomten kom jag på att jag gick runt och höll i en sked. WTF? Sedan kändes det konstigt att slänga bort den, när vi gått igenom awkwardnessen tillsammans. Standard. Jag döpte den i alla fall inte, om vi ska se på den ljusa sidan.  När jag kommit tillbaka till värdfamiljen igen gick vi kvällen efter till high school football matchen mot Deering. Vi behövde stå i kö... Redan när jag kom in till matchen ledde vi med 13 poäng. Det var inte så spännade och jag som Teen Wolf fangirl blev distraherad av fullmånen som lyste igenom en målnlucka precis som den alltid gör när människor blir lite håriga och blodtörstiga. Jag skulle ta bild på matchen, men strålkastarna förstörde allt.Då hjälpte Kate till och försökte täcka över deras bländande sken. Mycket bättre! Två tjejer från laget såg att jag tog kort. Verk it!    A och resultatet som jag alltid tar en ful bild på. Det börjar bli en fin liten tradition nu, vad mysigt!

God i dag, gott folk!

 

 

I morse när jag gick till skolbussen kunde jag faktiskt se min egen andedräkt. Jag har ingen aning om vad temperaturen var, och det går inte heller att fråga någon eftersom de bara svarar typ 90 grader. Jag blir så trött på det ibland, det är som ett minihandikapp här att tänka logiskt om temperatur. Vet ni ens vad nollpunkten för ferererenheit är? 32 grader. Okej lixom. visst. Kör på det USA. Vill ni helt ologiskt hänga fast vid en föråldrad nollpunkt för det kallaste vi människor kunde åstadkomma få 1700-talet så är det 100 procent inte min sak att  fast 92,7 procent mitt problem. No hate. Här dömer vi ingen. Men det är ju heldumt, bara så ni vet. To all the americans using google translate: This is a joke. I repeat: In Sweden we use sarcasm. America is the best. We love Paris Hilton.

 

Den låga temperaturen var extra jobbig just idag eftersom hela fotbollslaget går runt i matchkläder i skolan innan hemmamatcher. Det betyder vita, väldigt snygga men också väldigt genomskinliga shorts och matchtröja. Jag var livrädd att jag skulle spilla blåbärsmuffins från cafeterian på den. På tal om muffins hände något roligt mitt första block:

 

Jag har Modern Military History försa timmen, så det är ändå ingen flummklass, men jag har en tjej som är dotter till en lärare på skolan. Hennes pappa kom alltså då in och hade något att säga till henne. Jag lyssnade inte jättenoga, men när klockan var 5 i avslutade han med en ganska svårignorerad mening, eller snarare befalling "Oh, run down to the cafeteria and get me one of those Blueberry muffins!" Tidigare skrev jag att alla elever får gratis frukost, men vi måste använda vårt ID-nummer. Sedan höjde han rösten "Has anyone else not had breakfast? Do you [min lärare] want one too?" En kille svarade och sa att han bara ätit hemma. "Okay, you go with her! Anyone else?" Jag höll på att dö av tyst skratt. Det finns alltid en väg runt systemet, som min lärare sa. Som ödet ville ha det stängde cafeterian precis innan de kom dit, så bet blev inga muffins till lärarna den här dagen. Det var nästan lite synd, tyckte jag. En så smart idé måste ändå belönas, och muffinsen är supergoda.

 

Det här blev ett väldigt långt inlägg igen. Jag orkar inte ens låstas försöka korta ner dem längre. Jag måste bara kort sammanfatta matchen mot Scarborough, State Champions. 0-5. Så. Det var väldigt kort va? Fast Nej.

 

Vi spelade mycket bättre, men det räckte inte riktigt. De hade för många talanger och ett stakt anfall. Deras backar var inte övertygande alls, men de behövde bevisligen inte vara det heller. Med det sagt tror jag att om Sollentunas gamla F96 (annan bedömning är orättvis eftersom de inte får vara äldre) hade mött dem hade vi troligtvis vunnit. Inte enkelt, men ändå en vinst. Jag tyckte jag kämpade på mycket bättre den här matchen, jag var på mittfältet och något gjorde rätt . De blev så sura att jag fick en riktig hockeytackling. Hamnar man i biktstolen var jag kanske inte heller guds bästa barn på planen ikväll, med en tackling bakifrån, fot och sedan boll, inte vackert. Men de verkar ju inte dela ut några kort här borta, så det är bara att fullt ös medvetslös (eller fot till huvudet och näsblod).

 

Idag hade vi första riktiga seriematchen för säsongen. Våra motståndare var Sanford, en skola som kom till State semi finals förra året. Alla var riktigt laddade eftersom det var vår första match och vi har spelat så bra på träningsmatcherna. Nu var det upp till bevis i serien!

 

Det började hyfsat med ett mål första anfallet, efter 16 sekunder. En frispark, tror jag det var. Sedan blev det lite jobbigare. De hade hög press, och sköt upp bollen till vår planhalv hela tiden. Av någon anleding fick vi det inte att funka. Dåliga studspassar, missade rensningar, dåliga mottagningar, snedensteg etc. Det var som om tajming och hela hans släkt tagit semester för dagen. I halvtid låg vi under med 2-1 och vi alla undrade vad vi höll på med. Jag flyttades ner från kanten till högerback och sedan började krigandet. Det var en tuff halvlek, men trots motflutet kämpade vi oss tillbaka och gjorde 3-2 med 5 min kvar. Det blev slutresultatet och vi kunde alla andas ut. Coach hade ett litet snack efter om hur det hade varit lovande på träningarna och nu hade vi gjort det, bevisat vad vi går för, vi är ett lag att räkna med i serien.

 

Jag måste bara få lägga till att det här var inte en bra match för mig. Jag vet inte vad som var fel, men jag sög och fick nästan panik för att jag inte kunde spela. Det känns som att sedan jag kom hit har jag bara blivit sämre, och då när det inte fanns någon att passa till visste jag inte vad jag skulle göra med bollen. När motståndarna var så aggressiva och jag inte kunde passa en enda boll rätt. I efterhand inser jag att jag borde fokuserat på mitt spel, inte deras eller allt annat runt om, och bara köttat.

 

Men det är inte så lätt när hela spelidén är annorlunda, allt runtom är annorlunda, vilket jag tror påverkar mycket i en sådan här lite kämpigare situation. T.ex.trots att de nästan alltid har mer än en domare som går runt på planen tycker jag att vi alltid fått världens lataste gubbar. De rör inte på sig alls, och om man invänder det minsta på ett fel beslut reagerar de som om man tagit fram en pistol, och nästan skäller ut en. Alla är säkert inte så, men vi har inte haft tur. Skriv upp er på powerwalk istället, är min officiella åsikt. Nej, men de är verkligen inte bra. Under matchen idag blev en av våra mittfältare sparkad i huvudet i målområdet på en boll som var minst i axelhöjd. Domaren blåste inte ens av innan bollen var ur spel och såg helt oberörd ut. Både jag och vår målvakt sa "She kicked her in the head!" "Thats a red card!" men han gjorde ingenting. Han missade väl det eftersom han stod nästan vid hörnflaggan, men hon blödde till och med näsblod! Hur tänker han? Han pratade inte ens med spelaren som gjorde det. Nu har jag gnällt lite, så kan jag släppa det. (Okej, jag kommer nog inte glömma det på ett bra tag. Idiot!)

 

Andra saker jag tänkte på idag som är annorlunda är att de har lite konstig fokus ibland, enligt mig. Strumpor måste vara helfärgade och får inte en ha Nike märke eller en liten rand på sig. Däremot är det helt okej för målvakter och bollkallar att ha röda västar på sig trots att ett av de spelande lagen är helröda. Byten får man inte göra hursomhelst, även om man bara är tretton år. Bollen måste vara ur spel och domaren måste ge klartecken till avbytarna. De stretchar alltid jättemycket men springer inte så mycket innan, fram och tillbaka på bredden bara innan en tio minuters stretch. Sist men inte minst har vi skyddsglasögonen och huvudhjälmarna på alltid åtminstone en av spelarna motståndarlaget. Qué paso, lixom? Vi har ju i och för sig också tandskydden, men don't even get me started on the tandskydds.

Jag har precis kommit hem från det mest ikoniska jag som utbytesstudent kommer att uppleva. Det var säsongens första American Football game och alla var laddade. Jag var heltaggad redan innan vi åkte till fotbollsträningen som var precis innan matchen. Det blev lite speciellt idag eftersom vi fick korta ner träningen till fördel för football-killarnas uppvärmning. De fick planen 1,5 h innan matchstart, vilket är lång tid i kontrast med att vi börjar värma upp max 20 min innan matchstart.

 

Det gjorde inget eftersom vi beställde pizza och åt i omklädningsrummet innan vi gick ut till matchen. I omklädningsrummet bredvid gjorde cheerleadersarna sig i ordning. Det var ganska kul när man kom in rummet från den stinkiga korridoren med football spelare och möttes av Victoria's Secret lukt. Man kunde bokstavligt talat lukta dem innan man kunde se dem, the smell och popularity and miniskirts. Vi brukar spela musik, men idag var coacherna på vakt i korridoren och gav stränga blickar på de som andades för högt. En tjej från laget hade sagt hej till en av spelarna i korridoren och han hade svarat "What the fuck are you doing?" eftersom de inte får prata med någon innan matchen. Jeezz, vad allvarliga de är. Man skulle kunna tro att de är med i hungerspelen (eller hela havet stormar). And it's not just that I don't want to be alone. It's him. I do not want to lose the boy with the bulldog.

 

God dag/kväll/natt på er! Vilken fin dag det har varit, tycker ni inte det?

 

Det var tänkt att vår sista scrimmage/träningsmatch skulle vara på torsdag, men den flyttades till idag på grund av jag-vet-inte. Bortamatch var det, så vi behövde åka till en väldigt fin gräsplan precis i mitten av ingenstans. Himlen hade varit mörk hela dagen och någon minut innan matchen skulle dra igång hördes ett dovt muller ungefär tre stater bort. Eftersom jag befinner mig i USA betyder det tyvärr ungefär att Tsunamilarmet dras igång och alla behövde fly till bilarna och vänta i 30 min. När vi satt där och väntade på bättre väder började det istället regna. Jag ska inte ljuga jag blev extremt otaggad. Det blöta och högljudda han dock passera inom de 30 minuterna och när matchen tillslut kom igång kunde man hitta mig som striker. Århundradets skämt, mina ben var inte vakna alls och jag skapade nada på planen.

 

Nu tänker ni nog att det här inte alls låter som en fin dag, och det var det inte heller, men sen kom jag in på vänsterkanten. Det var första gången jag spelade på den positionen här i USA, så nu var det upp till bevis. Det sjuka var att jag faktiskt höll för förväntningarna! Jag gjorde mål. Jag upprepar: Jag gjorde mål. Alla enheter, det här är ingen övning. Ida Eriksson har gjort sitt första och enda mål i de Förenta Staterna!

 

Det var ett bra mål också, Bend it like Beckham amateur mode, inte bara en liten pet på en hörna (även om de räknas lika mycket). Jag fick bollen på kanten och drev upp den, sen kom backen och då gick jag inåt i planen. Jag var fortfarande utanför straffområdet, men jag var opressad, så jag bara sköt. Skottet gick in i det motsatta krysset, sådär nära som bara Christina kan få dem. Fast nu var det jag. Det var först målet i matchen så alla sprang mot mig, medan jag bara "Oj, vad kom det där ifrån?". Jag har fortfarande inget bra svar, men matchen slutade 2-2 så målet var viktigt. Nu är jag färdig med mitt osmakliga skrytande och vill säga att alla kämpade galet mycket och målpassen till mig var excellent, man tackar och bugar!

Vi åkte på Wing Night efter matchen, men det får ni ett eget inlägg om senare eftersom jag aldrig kan skriva lagom mycket. På återseende alltså.

Kyrkdag igen vilket innebär att sovmorgonen inte kan sträcka sig längre än till klockan nio. Det är faktiskt ganska kul att gå till den kyrkan som vi går till. Alla är avslappnade och glada, det är en hoppingivande miljö där inne. Extra pluspoäng för att de har sagt att de inte pekar ut nykomlingar. Kort sagt gick tiden idag åt till att utvärdera förra veckans sammankomst med grillningen.

 

Runt klockan tolv åkte vi från huset till en fotbollsturnering som yngste brorsan Aaron spelade i. Det gick helt okej, de vann lite och förlorade lite. Resten av familjen följde med som publik och vi hade mysig picknick, komplett med trädgårdsstolar, parasoll och kylbox. Vissa var mer intresserade än andra av denna familjeaktivitet, men samtliga andra har utegångsförbud de närmaste veckorna. Här kommer lite fina bilder från matcherna:

 

That's right utklassning! Turneringen med de tre matcherna som jag gnällde över i förra inlägget blev en succé. Vi vann alla tre matcher och vår totala målstatistik blev 15-1. Det är ganska bra eftersom matcherna bara var 2x25 min. Många av seniorsarna och juniorsarna var i chocktillstånd hela dagen och sa "Who are we?". Det kan vara en befogad fråga eftersom de van sammanlagt tre matcher på hela säsongen förra åter och vi nu lyckades vinna tre på bara en dag. Dessutom har vi en freshman som heter Kate, hon öppnade första matchen med en hattrick inom en kvart och gjorde 8 mål idag. Förra säsongen gjorde en av deras bästa målgörare ungefär 6 mål under året.

Jag är hungrig hela tiden! Hela tiden! Det har gått så lång att jag antingen äter eller planerar min nästa måltid. Just nu sitter jag och planerar min frukost. Nutellamackor med yoghurt, bär och nyinköpt müsli. Jag gåt upp tidigare så att jag ska kunna njuta av min frukost i lugn och ro! Det är helt sjukt, vad ska jag göra? En av de starkare känslorna idag var den av besvikelse när min lasagnebit var mindre än jag planerat i mitt huvud de senaste tre timmarna. Hej mentalpatient. Snart kanske inte vanlig mat släcker min hunger längre, och jag tvingas vidta åtgärder..

Matchen gick bra, trots slutresultatet. 2-3 känns extra jobbigt när jag missade åtminstone två målchanser som nästan var frilägen. Varmt men molnigt fotbollsväder, alla kämpade och köttade, ,laget var kort sagt riktigt imponerande. Mycket lovande inför säsongen om jag får säga det själv. Det enda som inte fattas nu är munskydden. -.-'

Nämnvärt som hände på skolbussen hem var att varningslampan där back började lysa och någon slags varningssignal tjöt. Jag beredd att göra ninjaroll av bussen eller kasta mig av med fallskärm om det behövdes, men det var bara någon som råkat stöta till ett nödhandtag. Jag var i alla fall redo för samtliga eventualiteter! Som proffsen säger: Semper fi, Alltid redo, En elefant glömmer aldrig etc.

 

 

Det blev tidig revelj idag eftersom guidance counselor människan var där redan kl 07. Vi hade kunnat komma senare om jag inte hade haft boocamp kl 8-9, vilket jag ändå missade eftersom det tog 1,5 h att fixa allting. Som "tur" var fanns det ett pass timmen efter som jag kunde vara med på.

Jag valde alla de obligatoriska ämnena som Engelska, US History, Matte och Science. Det sinns en risk att jag har valt lite för svåra ämnen, men damen tyckte att det var bättre så, då kan jag bara flytta ner om det blir för jobbigt. Som science ämne valde jag två halvteminskurser som verkade roliga och tillvalen blev Spanska(!), International cooking, Psychology och en kurs som hette något med War (Världskrigen, Vietnamkriget m.fl.)

 

Nu blir du stolt va Pappa? ;D Efter den kursen kommer jag kanske faktisk att komma ihåg när WWI började. "Det har ju något att göra med 1919.. Slutade det då?Jaja..Jag tror att det var 1914.. eller 11.. Fast det kanske var när Titanic sjönk? Inte? Jaha, jo, de hade ju faktiskt 100års jubileum förra året..." Sharing is caring people, no hate. Jag är väldigt nöjd med mina val, men kom precis på att jag inte tog med min grafräknare. Darn it, man kanske kan få låna en från skolan.

 

Det känns stabilt på fotbollsfronten dock. Jag har t.o.m. fått ett smeknamn, Sweeda! Eller Swida antar jag, eftersom det är en hybrid av Sweden och Ida, men de uttalar det Sweeda. Mycket lättare än Ida. Alla vill säga rätt, men det går i princip inte, inte om man bara pratat amerikanska hela sitt liv. Skulle bara ha sagt att det uttalas Aida från början, eller döpt om mig till Madison eller Lily istället.

 

Idag vad turneringsdag och vi spelade fyra matcher på riktigt gräs. Jag kanske inte har skrivit det på bloggen, fy på mig i sådana fall, men här heter konstgräs turf. Surf n' Turf ;D  Riktigt gräs kallas bara för grass, smidigt! Rubriken kommer från att det är det vi säger när hela laget huddlar upp sig. Ganska amerikanskt om jag får säga det själv!

 

Kl 07 avgick skolbussen (!) från Fitzpatrick Stadium till skolan där vi skulle spela dagens matcher. När jag sa att det här var min första gång på en skolbuss blev Andrea, tjejen jag satt bredvid, helt till sig och undrade hur vi tog oss till skolan. När jag då sa att vi tog vanlig buss, gick eller cyklade medgav hon att det faktiskt inte lät helt galet. Det var ganska roligt att vi lyssnade på musik och Sweet home Alabama började spelas, jag har hitintills inte känt mig mer som en amerikan än i det ögonblicket.

 

 

 

 

 

 

Idag åt vi dock på ett intressant ställe.. Utomhus på en parkbänk! Ni trodde säkert att jag skulle säga McDonalds eller IHOP, men inte det. Vi köpte med oss mat från en butik/ett matställe som heter Whole foods och har organisk mat. Jag vet inte riktigt vad som är så fantastiskt med tilltugg utan nitrater, men folk är i alla fall beredda att betala mer än dubbla priset för det. Allvarligt talat dock så såg butiken väldigt fin ut och innehöll säkert många nyttiga produkter. Ja, alltså, vi köpte inget sådant utan lyxade till det och gick direkt till dessertdisken för att välja ut efterrätter till vår supergoda och så-nyttig-som-pizza-kan-bli pizza. No regrets, bästa måltiden i Portland!

Jag är så hemskt ledsen att det enda jag har att skriva om är mina tryouts, men jag gör lixom inget annat just nu. Vill ni hemskt gärna ha en lång skildring av hur jag sitter på sängen i 8 timmar med pauser för mat och en och annan tupplur (Svenskan har så konstiga ord, vadå lurig tupp?*) så får ni väl kommentera det här inlägget. För att visa hur innerlig min ursäkt är erbjuder jag er läsare denna bild på en superglad bebiskameleont:

 

Under träningen idag fick vi göra tester som att springa och göra armhävningar. Det sista testet hade dock med bollkontroll att göra, och om något av er läsare har spelat i samma lag som mig hemma känner ni nog igen övningen med tre koner där en springer runt dem och den andra passar/ kastar bollen. Så många som möjligt på en minut. (Det känns nästan som fusk, igår gjorde den där när ena springer baklänges längs planen och den andra passar/kastar bollen som uppvärmning.)

Jag har två väldigt långa veckor framför mig. Fotboll 2,5 timmars varje dag plus 1 timme styrketräning varannan dag. Det är en konstig känsla, att vara svettig konstant. Till och med nu, när jag skriver det här inlägget, klibbar fingrarna fast i tangenterna. Det är helt enkelt ingen idé att duscha på morgonen när man svettar ner sig igen en timme senare. Något som gör det ännu mindre frestande att duscha två ggr per dag är att duschen/toaletten inte har ett lås. Sådana där saker tänker man lixom inte på hemma. 

 

De två träningarna idag var lika jobbiga som vanligt, men fler personer pratade med mig och frågade om Sverige och min engelska etc. 

 

Tidigare idag tog mormor Elaine med oss till en sådan där klätterställning för vuxna. Det var vad jag kallade den i huvudet till jag nu kom på att det kallas höghöjdsbana. De hade också klättervägg och linbana, eller zipline som de kallade den.