En dag av skidåking blev det ändå, troligtvis den sista här.

 

Det var kanske bra att jag fick leka skidlärare på ett hörn, för på eftermiddagen fick jag gå all in och vara riktig skidlärare för mina två yngsta värdsyskon som aldrig åkt skidor förut. De hade försökt med mamma på förmiddagen, men vi vet alla hur det går när en förälder försöker hjälpa en med något sådant. (Jag bryr mig inte vad du säger pappa, jag gick ner så långt jag kunde, men på mina första telemark var fjädringen på de bindingarna alldeles för hårda för en 45 kilos tjej. Och hör sen!)

 

Det gick ändå rätt så bra tycker jag, sakta men säkert, böj på knäna, glöm inte glasstruten. Eller pizzan som de säger här, åh amerikaner!

 

Det var tänkt redan från början att jag skulle sammanfatta lovet, men om jag hade sagt det till er hade jag aldrig orkat att skriva nu. Så det är som det är och känn er inte lurade nu, för vad ni än har att säga kan det inte vara värre än att gå ett halvår utan pappas pannkakor.

 

Som sagt har jag mest varit at camp och gjort allt och ingenting hela helgen, inte så mycket mer hände där efter att jag skrev mitt förrförra inlägg. Jag stekte som bacon på ett spel som heter Mad Gab (Pratade om det innan man får fraser, typ "Eye Mull of Musheen" XD och så ska man komma på vad den riktiga frasen är.), såg en örn och tittade på en säsong av Suits, tack KLARA, när jag väl kom hem igen.

 

Så..

 

Jag tänkte skriva mer saker, men sedan blev dett här inlägget så långt att jag måste skriva om de andra sakerna individuellt. Del ett kommer upp idag, resten får vänta tills imorgon. Jag har precis skrivit en fem sidor lång intervju till det där dumma engelska arbetet som hängt över mig i typ en månad. Årets fail, jag trodde att det var söndag idag så jag hade skjutit upp alla läxor till idag. Hej, 02:00 det var trevligt att träffa dig igen såhär snart.

Visp så var man tillbaka i den globala världen några dagar tidigare än planerat. Jag kommer inte ha så mycket att göra den här helgen, så jag förelsår att om ni har tid och vill prata så ska ni ringa på direkten (skype: idaeriksson96). Även om jag inte svarar, vilket är väldigt troligt eftersom jag är sämst etc, så kommer jag att se att ni vill och kan prata, så ringer jag bara upp er. Så svarar ni och så visp är vi igång och bablablaar. Jag är så smart, wohoo! \o/

 

Just nu har jag february break vilket betyder att jag inte är hemmma utan "at camp" som de säger här, vilket betyder typ sommarstugan. Det finns inget internet där, så därför bloggar jag nu ifrån mobilen med augusta civic centers wifi. Här spelas basket slutspelet, vi kom till semifinalen för eastern maine, men förlorade vår matxh för knappt en timme sedan och är nu utslagna. 

 

Annat trevligt jag har gjort under lovet är att jag har åkt skidor, snöskoter (!), tittat på suits och äntligen läst Allegiant. Jag skulle berätta mer men nu måate jag gå!

Det tog 3 minuter, 56 sekuner och orden "What are you talking about? This is the memo about some fire drill on Tuesday." sedan sålde jag min själ till denna serien.

[bild från suits]

Det var allt, tack och hej.

Återigen var detta peprally annorlunda gämfört med i Portland, samma ide med laganda och solidaritet genom lekar och uppvisning av idrottarna. Den största skillnaden, förutom antalet såklart, var att folk inte var så peppade, mellanstadiet var de som skrek mest, och ska få cred för sin inlevelse, men det var ändå inte på något sätt överväldigande när man stod där framför allihopa.

 

I sanningens namn ska det dock sägas att 90% av skrikandet när jag var i Portland levererade det inspirerde medddelandet "Go home Freshmen" så jag vet inte riktigt om det räknas. På SDHS å andra sidan klappade folk muntert till en medelålders mattant/skolbussförare som framförde som egenskrivna lilla rap.

Anledningen till att jag skrev i rubriken att peprallyt är i skolan, vilket kan kännas ganska uppenbart i och med att det faktiskt är skollaget jag spelar i, är därför att vi på lördag kommer att ha ett peprally för allmänheten. Allmänheten, eller the community som det så fint kallas här, består av föräldrar och andra i Searsport som kommit på våra matcher, köpt biljetter, godis, pizza och donerat pengar.

 

Det är rätt så häftigt ändå, det känns som något bara en liten stad skulle göra, eller en footballfanatisk stad i Texas. När vi tar bussen kl 7 på måndag till slutspelet kommer brandåren att eskortera vår buss ut från Searsport. Man är ju nästan kändis. Ja, jag skriver autografer om ni skickar den bild ni vill ha signerad i ett kuvert till mig. Glöm inte att lägga in ett returkuvert och frimärken i ditt brev.

Äntligen, efter 43 timmar och 37 minuter konstaterade Microsoft Security Essentials att det inte var något som helst problem. Det känns som ett skämt, och jag hade troligtvis skrattat, om inte den här lilla episoden hade betytt att jag tvingats vänta med att se Teen Wolf. Avsnittet var fett :O bajtevei och nu vill jag att det ska bli måndag så snabbt som möjligt. Det låter helknasigt, men vi har lov nästa vecka, så helt bananas är jag inte.

 

Nu till dagens problem: Alla duktiga personer som vill ha tänder vid 75 kanske kan svara på; Hur in i pipsvängen kan jag få ut min tandtråd?!

 

Första dagen gick det finfint att tandtråda, men andra dagen var det segt att dra ut den ur förpackingen. Jag drog lite hårdare och då fastande den. Smart som jag är tänkte jag att de bara var att öppna upp den och fixa vad som nu var fel därinne, men dum som jag är kan jag inte öppna den. Det går bara inte! Jag ser var den är tänkt att öppnas, tror jag, men det vill sig bara inte.

 

I slutet av förra veckan började min dator bete sig konstigt. Internet explorer (Ja, jag använder fortfarande det och jag kan räkna på noll händer vad ni kan göra åt saken.) och andra fönster, som spotify t.ex., blev svarta på vissa ställen och vägrade att bli normala igen.

 

Det kan ha berott på att jag hade haft en powerpoint med cirkus 200 bilder i öppen under hela veckan, eller att jag hade ungefär 15 flikar öppna samtidigt, men som den hypokondriker jag är var jag såklart övertygad om att det bara kunde vara en sak. Jag har fått virus. En trojan, spartan, mässling, rabies etc. Skräscenariorna blev fler för var dag som gick.

 

Igår tog jag tjuren -eller kanske den ihåliga trähästen i det här fallet- vid hornen och startade en full virus scanning av datorn. Jag litade inte på att quick scanningen verkligen gjorde min dator säker. Smart och ansvarsfullt av mig, visst?

 

Fast nu, 23,5 timmar in i scanningen med en femtedel kvar måste jag erkänna att det kanske var lite väl hypokondriskt av mig. Speciellt efter att scanningen såhär långt har visat sig vara till ingen nytta alls. Det gör mig nästan frustrerad att tänka på hur lång tid hela grejen kommer ta, och så var det kanske inte ens något fel. Men bara nästan, min dator är min homeboy och jag skulle aldrig vilja att hen blir sjuk.

 

Efter att jag var hos frisören gled vi in på Walgreen's (En av USAs apotekskedjor där man kan köpa allt från sällskapsspel till frysta pizzor - och hälsovårdsprodukter såklart.) där jag passade på att köpa halstabletter mot min förkylning, ny deodorant i tvåpack eftersom allt kommer i supersize här, och tandtråd eftersom det känns som att min tänder sakta men säkert förstörs här borta i sockerlandet.

Dessutom har Clara skrämt upp mig med sina säkra källor att om man inte tandtrådar kommer man få tandlossning som pensionär. Jag gillar mina tänder alldeles för mycket för att vi ska gå skilda vägar vid när-nu-pensionsåldern-kommer-vara-för-oss-tonåringar. 

Fy vad slitet mitt hår var, det var verkligen en lättnad att bli av med all den där döda vikten. Jag vet att allt hår egentligen är dött, men allt det slitna är no more. Nu känns håret mycket tjockare också. Efter ungefär en dag brukar man vet om man gillar sitt hår eller inte, och jag klippte mig igår förmiddag så det här ska nog bli bra, jag saknar inte alls mitt freakylånga hår. Det passar på vissa, men jag började känna mig lite trashy, och lockarna från frisören sitter fortfarande i så än så länge finns det inga minustecken. Vill ni absolut ha ett kan ni få det nu: -

 

Jag: "Aaawh, it won't work! I can't remember my password!  >:("

 

Tjej i klassen: *lutar sig närmre och kollar på min skärm* "Maybe it's because you have it in a different language!"

 

Jag och resten av klassen: "HAHAHAH ROFL"

 

Jag: "Yep, I bet that's the problem xD"

 

För att förtydliga hur mycket jag bryr mig just nu får ni en outfitbild. Som ni ser har jag på mig två lika men ändå olika nyanser av grönt. Det är nästan straffbart och jag skulle ha ändrat direkt hemma om jag någon gång var så trött att jag råkade sätta på mig denna outfit, men idag blev det bara en axelryckning. So. Freaking. Done.

Monsteruppgiften i engelskan är idag bara en vecka från deadline, vilket på något vis startade igång motorerna litegrann. 1 av 6 delar klara och jag kan pusta ut litegrann och skjuta upp med att börja resten någon dag till. Stolt att jag skrivit något, men jag vet aldrigt riktigt hur det kommer att gå med deras konstiga sifferbetygssystem, det kan bli precis vilket betyg som helst i det här läget. Fast om sista meningen ser ut såhär vet jag inte riktigt vad min lärare kommer att säga...

 

Ett stort plus med att komma till Searsport är att utbytesstudenter räknas som seniors. Med det kommer  en massa fördelar. Det mest anmärkningsvärda att jag kommer få ta del av Graduation, med körsångsdräkt och tasslemössa, hela köret, men en anna rolig sak är att seniors i sporter tackas för sin insats under sista hemmamatchen. Jag kommer inte gå in så mycket mer på det eftersom jag redan skrivit om det innan, istället får ni en punktlig återberättelse från kvällen.

 

 

 

..och med det alla dagens läxor. Berget av läxor fick vänta, senior night kommer upp senare också. Jag orkar bara inte när jag har sovit tio timmar på två dagar. Kommer inte ihåg när jag lade mig innan halv ett senast, blä.

Jag låtsas att jag är hemma istället och precis såg Thor: The Dark World på bio, inte på internet. Vilken film, jag avlider vad episkt Och snygga människor det finns alltså, abs är vad jag praar om. Chris Hemsworth är så facking HAWT. Cheesus, turn the AC on! Och vilken plot twist, jag anade att något var lurt, men men blev ändå helt lurad på slutet. Inga spoilers, men snacka om sneaky.

Ikväll hade vi Senior Night, då sista hemmamatchen för säsongen spelas och det är dags att säga hejdå till alla seniors. Vi hade en sådan med fotbollen, men på den tiden var jag bara en junior så det här blev en helt ny, alldeles, alldeles underbar upplevelse. Detaljerna var olika men idén var densamma som när jag gick på PHS, så om ni vill kan ni vara duktiga elever och repetera inför morgondagen.

 

Det är nämligen 00:45 här och jag somnade halv tre igår, så jag ska försöka att sova lite mer idag. Jag kom egentligen hem nio, men jag bestämde mig för att prioritera Teen Wolf (live på riktig TV) istället för bloggen. Eller de fem texterna om the American Dream jag har knappt två veckor på mig att göra.. Nej, men det är verkligen efterblivet tycker jag. Vi hålller dessutom på att läsa en bok, vilket betyder 45 sidor vartannan dag inklusive summering. Tänk om jag brydde mig om att få bra betyg, då hade det blivt the American Psych Ward för mig. Fattar ni att det finns folk som har lika mycket läxor i flera andra ämnen?!

 

Inte konstigt att folk pluggar så mycket inför the SATs. Om man kan använda high school som tiden för att be chillin' like a villain och kötta tvserier medan man kan, för att sedan acea sitt SAT och glida in till Harvard Like a Boss. Jag klarade ju av en tredjedel av målet redan på the PSATs, så allt är möjligt, höhö.

 

Så var det dags för det stora halvårsmötet, vilket är obligatoriskt för alla utbytesstudenter. Det ägde rum på ett tjusigt hotell/konferenscenter i South Portland. Det var ganska långdraget, så klockan är just nu efter halv två. RIP mina hjärnceller säger jag bara...

Men sedan slutade det med att jag panikgjorde en plansch tills klockan ett, och gjorde klart den i bilen på väg ner, vilket var tur eftersom massa av eleverna visade sig vara Grant Students (USAs regering betalar för dem) och många hade gått hardcore-all-in.