Surprise, surprise, så var man i New Hampshire igen. Träningar blev inställda idag och då bestämde vi helt spontant att åka en dag tidigare. Tanken var att hinna undan dåligt väder och köer, men det regande nästan hela vägen dit ändå. Jag är trött och det känns som att jag fortfarande är åksjuk från bilfärden. Jag spelade spel på min kindle ända tills jag höll på att bwleerp:a, då slutade jag tills det kändes okej igen och började spela igen. Smart idé ända tills det inte gick över längre. Därför skriver jag inte så mycket, men jag tänkte att ni kanske skulle vilja veta vart jag kommer partaja in det nya året.

 

Dagen efter skidåking, dvs. vaknade elva och hade lagom ont ungefär överallt. Jag vet att jag är lat och balablabla, men det är som det är. Efter en dusch latade jag mig på diverse soffor och sängar fram tills sex, då vi åkte över till familjen som vi åkte skidor med för en trevlig kväll. Eller jag och Alicia, som är den äldsta av mina värdsyskon, åkte över lite tidigare och åt middag där. Pasta med pesto, sparris, räkor, pilgrimsmusslor och lite parmesan på toppen! Holy schmoly vad gott det var, iväg med er och hitta ett recept genast, är min officiella åsikt.

 

Vi spelade ett spel i två lag då man skulle läsa kort med en text på, t.ex. Ten King A Boat Chew, och komma på vad den riktiga frasen var. I början fattade jag ingenting, men det var kul ändå och efter ett tag kunde jag till och med komma på ett par, förutom vissa namn som var med. Vilken svensk har koll på massa gamla American Idol vinnare lixom? Sammanfattingsvis en minnesvärd dag med väldigt härliga människor. Det är synd att familjen bor i Philadelphia för det mesta och åker vidare till Kanda imorgon.

 

Inna de andra dök upp titade vi på humorserien Parks and Recreation med Amy Poehler. Jag har inte skrattat såhär mycket sedan jag försökte applicera min egna eyeliner. Jag varnar för udda tv men rekommenderar starkt, det är extremt quoteable.

 

Trots isiga pister och slöa stålkanter i snålblåsten har idag varit en av mina bästa dagar i USA. Äntligen lite skidåkning! Igår fick vi ett samtal och en inbjudan att åka med några släktingar till Sugarloaf Mountain ca 2,5 timmar bort från Belfast. Fastän jag varken hade hjälm, vantar, täckbyxor, eller skidor för den delen heller, tackade jag genast Yes.

 

Tidig uppstigning vi kvart i sju för matsäckspackande och ihopknåpning av outfit. Det slutade med att jag använde en rosa barnjälm tänkt för tioåringar som jag vågar påstå passade bättre än min hjälm hemma gör. Sedan dök vårt sällskap upp och vi åkte iväg. Till backen kom vi ca 11 och sen hyrde jag grejs.

Eftersom jag inte kunde storlekar, eller ens min egen vikt och längd, trodde uthyningskillen först att det var första gången jag såg ett par pjäxor och gav mig hjälpsamt råd om hur man justerar spännet innan man knäpper. Han sa att han såg att jag inte var nybörjare när jag kunde knäppa på mig pjäxorna utan att behöva sätta mig ner på en stol. Mad skills.

Ditt paket gjorde mig så glad att jag blev lite ledsen. Åh, jag vill att tiden ska gå lagom långsamt men ändå blixtsnabbt. Ibland önskar jag nästan att jag kunde snabbspola några månader, så att jag har alla minnen kvar men sommarlov i Sverige. Tacktacktacktacktack för presenterna, men framför allt för kortet! First I went like this :'D then I went like this :'(

 

 

 

Hur ser då en typisk dagen-efter julafton ut för amerikaner? Jag måste erkänna att jag inte har den blekaste aning. Som jag har blev påmind hela morgonen, fram tills klockan kvart över ett då paketen började öppnas, var min dag inte alls ett typexempel på en amerikansk jul. Likväl råkar det vara det enda jag har att gå på, så ni får helt enkelt höra om en otypisk amerikansk jul.

 

Godaste av jular till er alla! Jag hoppas att ni fick allt ni önskade er, utom det tredje viktigaste, så att ni har något att spendera mormor eller farmor pengarna på. 

 

Gissa vart jag längtade när min lilla familj visade upp sina julklappar på skype. Den här dagen har varit så, inte julafton. Det är det bästa sättet jag kan sammanfatta den.

 

Stämningen var som man kan förvänta sig med snö, julgodis, presentinslaging och annat som hör julen till. Jag hade en rolig dag, det var inte det, men den 24 december har alltid varit så annorlunda. Skidor fram tills lunch, allmänt julstök + julbord, Kalle Ankas jul, klappar och så vidare. Men i år.. Jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva dagen.

Dagens Uppstigning: Runt 10 på morgonen efter att jag i någon timme rullat åt både höger och vänster i sängen. Värmefilar är farliga!

 

Dagens Konstigaste: Att vakna och veta att julen i princip redan var över i Sverige. Definitionen av antiklimax.

 

Dagens Lataste: Moi sans tvekan.

 

Dagens Smartaste: När jag försökte använda telefonens wifi för att skriva till Karin att vi hade fått ett(temporärt) strömavbrott. Träden här har blivit täckta med ett så tungt islager att de inte orkar med tyngden och ramlar över ledningar :O

 

Dagens Mat: Kinatakeout (med hemmagjord Chowder -skaldjurssoppa- vid sidan om) blev vårt "julbord". Ovant men gott, speciellt chowdern.

 

Dagens Film: The Santa Clause 2  - En film som jag lyckats missa varje jul fram tills idag, hur det nu varit möjligt.

 

Dagens Shoutout: Till Tomten som vi hoppas ska tycka om mjölken och kakorna, och morötterna till renarna, som lämnats framme på bordet.

 

 

När jag för fyra dagar sedan när jag skrev att jag inte ens hunnit prata om Jim eller boken jag läste då, menade jag inte att det skulle bli en sådan här lång cliffhanger. Jim är inte min hemliga pojkvän, inte heller en mystisk östkusts Edward Cullen, han är faktiskt inte ens en riktig person. Jim är ett exempel på hur att vara i ett annat land kan sätta dig i mindre festliga situationer.

 

Det var förra veckan, någon timme innan en basketmatch, och jag stod vid huvudentrén för att hämta min värdyster. När jag stod i dörren körde en bli upp (ca 15 m avstånd) och någon ropade genom fönstret "Is there a Jim in there?". Det var bara jag där och jag kände ingen Jim så jag tittade lite förvirrat över axlen, utifall att någon hoppat fram ur en tavla på de tre sekunder jag tittat bort, innan jag svarade "I don't know." Då sa han istället "Is the Gymnasium there?" Jag var nära på att bara gå därifrån och gömma mig bakom skolorkestern för resten av kvällen, men tillstut fick jag fram ett svengleskt svar att den var svår att missa, i slutet av huvudkorridoren.

 

Jag vill bara förtydliga: En man frågade mig var min egen skolas gympasal var och jag svarade att jag inte visste. Det är som att du har en gäst hemma hos dig som frågar efter toaletten och du bara "Jag vet inte."  "Var slänger ni era bananskal?" "Inte den blekaste." "Har er klubb en kiosk?" "Ser jag ut som en korvgubbe?."

Två dagar i rad nu har jag somnat innan jag hunnit skriva någonting. Båda gångerna har klockan varit runt nio och jag har lagt mig i sängen med kläderna på, första dagen i matchställ, för att samla styrka inför tvättandet och annat som behöver göras. Sedan glider moblien sakta ur handen och klockan halv fyra vaknar jag med ett ryck, lampan fortfarande på. Det är väldigt förvirrande. Inte när man vaknar, då känns det bara snopet i tre sekunder innan huvudet kraschlandar i kudden igen. För mig är det jobbigaste att jag alltid drömmer så mycket när jag sover konstigt. Det spelar inte ens någon roll om jag vaknar, kollar klockan och krånglar av mig ett par jeans, nästan alltid fortsätter drömmen när jag somnar om. Det känns bara som att jag har missat ett kapitel och kastas in i en annan spännade del av samma historia.

 

Under förra natten har jag varit i New York, hittat en lägenhet som hade en slags balansplatta på en pelare i mitten av ett 20ish våningars schakt, fått en av mina skidor delad i två på längden (och lagad med tejp), jagat bilar längs vägar en en slags flygfarkost och mycket mer knasigt som jag kommer ihåg precis så mycket av att jag vet att jag redan glömt bort det. Allt med en organisk fruktsallad av svenska vänner (och mindre bekanta), amerikanare och diverse kändisar, ibland karaktärer. Jag skulle inte satsa några pengar på det, men jag tror att Benedict Cumberbatch -Sherlock- hade ett finger med i spelet när vi svävade runt med flygfarkosten, och NY hade något med Jace att göra.

 

De senaste dagarna har det inte hänt så mycket. En basketmatch som vi vann med 20 poäng, mitt knä har fortfarande inte återhämtat sig så jag är glad att jag inte fick spela. Vi hade också en team dinner med lasagne i skolan, men jag glömde såklart att ta några bilder på det. Ni får bilder på kinamat och frukt vi åt som minijulavslutning i min advisory (mentorsgrupp) istället.

Just nu är det mesta inställt eller framflyttat på grund av vädret. Vägarna är inte säkra och i princip allting stannar av. Två basketmatcher blev inställda i veckan och matchen imorgon blir det heller inget av. Inomhusfotbollen blev framflyttad för andra veckan i rad, så vi får se hur det blir med den.

 

Medan vi är fast hemma håller vi oss mest upptagna med filmer och julbak. Hur ska jag överleva?

Skolan blev såklart inte inställd idag. Jag säger inte att det hade med mitt inlägg att göra, men hör på det här: Anledningen till att vi gick i skolan trots 20 cm nysnö -vilket vanligtvis alltid ställer in om det kommer på morgonen- var för att vårt skoldistrikts superintendent glömde att ringa in det. Det blev en miss någonstans och därför blev tvkanalen som informerar allmänheten om inställda skoldagar inte informerad.

 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är ju garanterat julens mest absurda fail (hittills) men samtidigt hade jag mitt alarm på 06:15 helt i onödan. Dessutom blev mitt schema helkonstigt resten av dagen med basket redan klockan tolv och en tre dagar gammal äppelpuré som gick sönder i min ryggsäck. Nej, det var mycket värre än ni tänker er.

 

På tal om basket fick jag ta det lite lugnt på träningen idag eftersom mitt högerknä bestämde sig för att göra ont. Det bestämde sig faktiskt redan i förrgår efter att jag tog mig en till springtur på löpbandet. Ni måste höra på det här. För att ha klarat 320 poäng är jag hemskt dålig på att använda hjärnan *pekar på rumpan som doktor mugg*.

Eftersom jag sprang hela 5 km förra gången, vilket har hänt ca fem gånger i mitt liv, kände jag att 3 räckte för den här gången. Så jag började med enkort uppvärming och startade sedan om för att springa min sträcka. Redan efter bara någon minut började det göra ont i mitt knä, alltså så där ont att man bara vill boka om hela grejen till nästa vinter någon gång, men jag skulle ju bara springa i knapp en kvart och tänkte att så farligt kan det ju inte vara. Det har aldrig hänt mig innan att jag fått så ont bara av att springa, rakt fram, men efter att jag gick till skolsköterskan igår trodde hon att jag sträckt ett ledband i knät eller liknande.

 

Det gjorde ont och så hela tiden tror jag, men efter ett tag flyttades fokus till att inte ramla av dödsmaskinen. Till råga på att jag hade ett ont knä som i princip domnade bort höll jag nästan på att få springpanik. Efter två kilometer var jag på över 10 minuter, i somras kunde jag göra det på under 7! Det kändes som att distansräknaren gick upp hälften så snabbt och ännu snabbare fart än tidigare p.g.a den kortare sträckan gjorde att jag började känna hur jag ibland gled bakåt på löpbandet. Det tog mig 20 min att inse problemet, miles. Miles, miles, miles. Inte 3000 meter. 4828 meter. Jelp.

 

När jag vaknade upp nästa morgon funderade jag seriöst på att förtidspensinonera mig. Min knälskål kändes som the Endeavour efter slutstriden i Pirates of the Caribbean: At world's end.

 

Frak, nu blev det en uppsats igen och jag har inte ens kommit till Jim eller vilken bok jag läser. Allt i sinom tid antar jag! 

Eftersom jag bara lagt upp bilder de senaste dagarna har jag extra mycket att skriva om idag. Skolans fritidsaktiviteter blev inställda, inklusive min basketmacth, och de pratade om att ställa in imorgon också eftersom vi ändå bara skulle gå till tolv av någon anledning. Garanterat kommer vi säkert att ha skola ändå, eftersom jag skrivit om det här på bloggen. Jag borde egentligen skriva att vi inte kommer få en enda ledig dag på hela året. En ny lag röstas igenom så att till och med helgerna blir skoldagar! Ahlgrens bilar förbjuds för all framtid i USA!

 

Visste ni att: Vinbär finns inte här i USA. Det blev förbjudna enligt lag här i Amerikat efter att det visade sig att de förde med sig en svamp som tog ihjäl träd här borta. I vissa stater har det tillåtits litegrann på senaste tiden, men min värdfamilj visste inte vad det var för något. Stackars alla amerikanare som aldrig har smakat på svartvinbärste.

 

Det jag egentligen ville prata om är post, men det tog som vanligt lite tid. Nu har jag i alla fall kommmit hit, till ämnet, och då är det bara att försöka säga så mycket som möjligt innan kommer av ämnet igen. JAG. FICK. JULPOST. AV. SLÄKTEN. Sådär, kort och koncist, det gick ganska smärtfritt. Tack så hemsk mycket för godiset och presenten! Godiset har jag redan smakat lite på och kan intyga att det var superdupergott. Presenten har jag inte öppnat, men locket kan ha råkat glida åt sidan litegrann och jag tyckte att det såg lovande ut ;D

Halli hallå! Kommer ni ihåg mig, eller var en hel dags tystnad tillräckligt för att jag skulle glömmas bort i julstöket? Det tror jag inte. Faktum är att antalet läsare har gått upp dagen då jag inte skrivit ett inlägg. Hur det går ihop vet jag inte, speciellt eftersom ni inte kan veta innan att jag neglegerat mina bloggsysslor.

 

Just neglegering har det blivit mycket av på senaste tiden. Jag skulle vilja tacka den andra stjärnan till höger för att jag lyckades skriva någonting överhuvudtaget på kemiprovet. Istället för att vara produktiv har ignorerat tvätt, läxor och krupit ner i sängen och lyssnat på musik. För er som undrar hur det fungerar för mig kan jag meddela; det fungerar finfint tack!

 

En liten detalj är att jag inte precis har lyssnat på Miley Cyrus och Eminem. Det började lite försiktigt med svenska julsånger och att jag störde mig på att jag inte fick ihop raderna på Tre Gubbar (Det visade sig att jag sjöng på två olika verser.). Efter det gick det snabbt, innan jag visste ordet av lyssande jag på Fri som en Fågel och igår letade jag upp de alfabetssånger jag inte kunde.

 

Från Majas Alfabestssånger, ni vet. Jag blev förvånad över att jag fortfarande kunde hela sången för typ 50 % av dem och visste åtminstone växten för 90. Det är sjukt hur man fortfarande kommer ihåg sånt man lärde sig på dagis. Inte konstigt att vi lyssnade på dem så mycket förresten, lärorika är de, utan dem hade jag inte vetat att ögonljus tidigare troddes hjälpa ögonproblem eller att Ulmus Glabra (tycker jag är fin), så heter almen på latin.

 

Nu vet ni det. Alltid när jag skriver det fyller min hjärna på med "som en get." Det kan vara så jobbigt ibland när knoppen lägger till lite vad den vill.  Förra året när jag höll et tal om döden kom jag alltid av mig i början av andra stycket, eftersom jag sa "Allting har ett slut" och då direkt ville lägga på "men korven den har två". Jag gjorde det aldrig, men det fick mig att tappa tråden rätt så rejält.

 

Nu vet ni det, som en get.

Blixt i teatern, händer tydligen inte bara i pinsamma historier. Det beövs knappast förklaras vilken film jag såg.

 

I vanliga fall hade jag kunnat skriva en hel sida om bara bioreklamen, men på senate tiden har jag inte orkat med så mycket alls. Jag tror det beror på tiden på året, så om jag inte har svarat på något meddelande är det inte personligt. Påminn mig om det är något tidskänsligt eller annat viktigt, snälla.

Jag ska få upp inlägget om Black Friday, och ett om ett utbytesstudentmöte jag hade i lördags, men nu känner jag mest bara för att skjuta upp allt så länge det bara går.

Det är jag det. Helt plötsligt dyker det upp hela två paket till lilla mig, på en och samma dag. I och för sig var de tjag som skickat det ena, men man ska inte haka upp sig på detaljer. Det ena var alltså ett som jag beställt från abercrombie och innehöll ett linne, en tjocktröja och en klänning som jag bara krånglade mig i för att visa hur den ser ut för Karin eftersom den är till henne. Det blev en skype-paketöppning men det vara para kul eftersom det andra paketet var från mamma och innehöll lite allt möjligt (som jag inte vill lägga upp bilder på innan jul).

Holy potato vad jag måste göra läxa nu. Vi fick två dagar på oss att skriva en labbrapport och jag har absolut ingen aning om vad min lärare vill att jag ska skriva om i diskussionsdelen. Jag tror jag har skrivit om det innan, men jag trodde att det skulle vara en fördel att redan ha tagit ett år av kemi. Lite hjälper det såklart, men det är fortfarande det jobbigaste ämnet tycker jag. Antingen är kemin tråkigt lätt eller efterblivet svår. Oftast svår.

 

Ni ska se att jag var duktig jag på att dokumentera dagen för en gångs skull. Inte så mycket speciellt hände, det var en vanlig dag, förutom att vi fick en ny ubytesstudent. Han är från Egypten och heter Jimmy. Det gör han nog egentligen inte, men en människa klarar bara av att bokstavera sitt namn så många gånger utan att folk fattar innan hen ger upp.

 

Första bilden för dagen - en egobild tagen i omklädningsrummet innan idrotten. Måste öva om jag vill bli ett riktit bloggproffs. Jag kanske ser lite spänd ut, men det fanns risk att någon skulle komma in vilken sekund som helst!

Basket igen, och idag fick jag faktiskt spela. Inget för mig måste jag säga, helpanik rakt igenom. Jag fick till en bra sammanfattning på avbytarbänken efter att någon sa att man inte ska tänka för mycket. När jag spelar fotboll behöver jag inte tänka, när jag spelar basket kan jag inte tänka. Kul med en vinst i alla fall, över tjugo poäng hade vi till godo när slutsiganlen gick.

 

Klockan är mycket och hela det där tradiga uttjatade budskapet, så bilder får som vanligt ta över nu. Glömde jag säga att vi spelade på en ö?

 

 

 

 

Så vad ska man då göra om en nioåring med puppyeyes ber en att leka ute i snön. Svaret är lika självklart som det är svårt att utföra. Efter mycket fundering och x antal klädnypor kan stolt presentera...

Tydligen behövde jag bara fråga efter snö för att det skulle dyka upp, nu har vi äntligen fått snö som stannar kvar på marken. Det är ju så jobbigt när snön får fötter och bara går iväg.

 

I ett så snösäkert ställe som mellersta Maine är trodde jag att de skulle vara vana med lite puder vid det här laget, men icke sa nicke. Det var inga orangea saftbandare som lyste eller folk som hetsstickade lovikavantar och gömde sig i bombskydd, men hela dagen efter att det börjat togs folk ur skolan på grund av snön och alla aktiviteter, inklusive basket, blev inställda. Något att göra med att det bara gick en skolbuss tror jag.

 

Om vi hade fått fem cm snö hemma skulle det värsta som kunde hända vara om bussen blev inställd och du bestämt dig för att ta lågskorna. Aldrig i livet att det skulle vara prat om att ställa in skoldagen. Ja, från lärare i alla fall. Fascinerande hur lika, men ändå olika, vi är.

 

Så hemskt mycket plugg blev det inte, men å andra sidan gick jag inte heller på bio, så de båda väger upp varandra, tycker jag. Ungefär hundra sidor har jag läst, men utöver det har jag spelat fotbollsmatch och varit julig. Juligheterna fick kombineras med lite yatzy när min värdsyster ville ha (dubbel) revansch från gårdagens omgång.

 

Visste ni förresten att de har andra regler här borta? I deras Yahtzee är bonusen bara 35 poäng, ett och två par finns inte och kåk är alltid 25 poäng. Det är bara några av deras knasiga regler som gör allting superförvirrat. Vanligtvis är jag bra på att vara diplomatisk, som utlänning och så, men det här är bara blankt fel! Innan jag går upp i varv och börjar skriva ihop ett protestbrevs-utkast till presidenten.

 

Herre vad dålig jag är på att vara smart. Visst har jag mina stunder ibland, men att inte göra något för att förminska högen med läxor på hela dagen kan inte klassas som annant än dumt. Speciellt när jag vet att jag har en fotbollsmatch och kanske till och med ett biobesök planerat inför imorgon.

 

Hela dagen har jag latat mig och legat framför skärmar. Det enda händelsefulla som hänt var att jag på morgonen bads att mata kaninerna, vilket jag inte har något emot så jag sa; javisst! När jag sedan gick ut för att ge de tre gnagarna deras föda märkte jag att det inte fanns någon bur där det tidigare stått en riktigt stor pjäs. Klockan var runt ett, men jag var nyvaken och i pyjamas, så jag snurrade runt så där förvirrat som man gör när saker bara försvinner utan att förvarna, innan jag gick in och bytte till vanliga kläder och gjorde ett nytt försök.

 

Föga förvåninande hade kaninburen inte gått tillbaka till sin vanliga plats av sig själv och jag förstod att den måste ha flyttas in från kylan. Så ledde det till att jag, under tio minuter, letade runt på alla troliga och mindre troliga ställen i huset och källaren innan jag fick inse det uppenbara: Jag hade ingen aning om var kaninerna tagit vägen. Det fanns ingen annan hemma att fråga. Jag fick vänta några timmar på att swim meetet skulle vara över innan jag skaffade mod till mig och sa precis som det var; att jag hade gjort ett uppriktigt försök till att mata kaninerna, men att det hade misslyckats eftersom jag inte kunde hitta dem. Reaktionen var bättre än förväntat, jag hade också skrattat om siuatioen var omvänd.

 

Vilken fin sagostund det blev. Hisorier är roliga, de som är bra skriver sig själva. Jag kanske skriver lite mer nu på direkten! Och för er som är intresserade, de fyrfota varelserna befann sig i garaget. Nu vet vi det.

 

På engelskan ska vi under hela läsåret ha en extra bok som vi läser på sidan av undervisningen. Det är ett effetivt sätt att få folk intresserade i läsning eftersom man får välja vilken bok som helst (I princip, jag tror inte att min lärare skulle uppskatta man läste t.ex. 50 nyanser av honom.) och det enda skolrelaterade man behöver göra är att prata lite om den när man läst klart. Det som har satt mig i en lite jobbig sits är att jag inte riktigt har haft tid, eller snarare prioriterat, att läsa trots att jag skulle läsa jättemycket på lovet.

 

Resultatet har blivit att jag har sagt till min lärare (Jag hoppas verkligen att du inte hittar min blogg, men om du gör det så ber jag så hemskt mycket om ursäkt!) att jag är mycket längre fram än jag egentligen är den här veckan, så nu måste jag läsa ut hela boken under imorgon. Hundra sidor är egentligen inte så farligt, men jag har lite annat att göra också ju. Note to self: Säg inte att du bara har tjugo sidor kvar av en bok när du i verkligheten har läst tjugo sidor.

 

 

Min första PnB (Peanutbutter and Jelly macka) någonsin. Fyra månader utan att ha provat detta är inte godkänt. Det var mycket godare än jag trodde, men det är inget jag skulle kunna leva på som det verkar som att många vill göra här. 

Tre saker om Thanksgiving:

 

Nu ska nu få veta hur min thanksgiving spenderades! Jag vaknade runt halv nio och åt en frukost bestående av bland annat bananbröd, tranbärsbröd och fruktsallad om jag inte minns helt fel. (Vilket är mycket möjligt eftersom det var en vecka sedan idag, tur för mig att ingen kan rätta mig på svenska.)  Detta samtidigt som vi satt och tittade på en årlig parad från NYC med framträdanden, allt från high shool marching bands till enorma uppblåsbara karaktärer (snobben, spindelmannen etc.) till Broadway framträdanden. Helfesligt start på dagen som fortsatte stablit uppåt med den här egengjorda, delikata om jag får säga det själv, lunchmackan. När jag delade den hördes ett förfärat utrop och efter att jag förskräckt frågat vad problemet var fick jag veta att jag delat mackan fel. Det var dock inte ett så stort problem eftersom lika många som tyckte jag gjort fel tyckte att jag gjort rätt. Det är tydligen en debatt lika lång som kex-striden om man ska dela i tre-eller fyrkanter.

 

 

Det började igårkväll när jag låg med mobilen i handen och tog en paus innan Thanksgiving inlägget skulle tas an. Vad som hände var dock att min paus bestämde sig för att gå hardcore och jag tog en fyratimmars nap till klockan två på natten då jag vaknade och bara "Fan." Sedan bestämde jag mig för att det gjorde alldeles för ont i huvudet för att bry sig om tid på dygnet och rullade inte ens över till andra sidan innan jag somnade om.

 

När jag vaknade upp på morgonen var all livslust borta och mina värföräldrar ringde skolan så att jag kunde sova till halv två, då jag åt frukost innan jag återigen gjorde min bästa imitation av en påkörd tvättbjörn. Efter en dusch fram emot fem på eftermiddagen kände jag mig bättre och nu tror jag att jag kommer att kunna gå till skolan imorgon, men jag är ändå inte supertaggad. Man hamnar efter så snabbt här så jag har knappt något val, jag har läst från och till hela dagen eftersom vi fick en ny bok på engleskan igår.

 

Jag vet att min blogg har tappat i kvalité på senaste tiden, men snart är det jul och då kommer det bli ändring på saker och ting! Det vill säga, antingen tio inlägg i veckan eller två...

 

 

Det är mörkt, jag är kall och klockan är tolv. Inte en av mina bästa dagar här (men inte heller den sämsta och det är ju alltid något).

 

Humör: Stephenie Meyer efter att hennes halvfärdigskrivna femte twilight bok lades upp på internet.

 

Om jag gjorde ett inlägg om thanksgiving just nu skulle ni bara få en bild på en lada stackars livrädda fåglar påväg till slakt. Det är inte en särskilt smickrande, eller rättvis för den delen, beskrivning av en av de bästa dagarna sedan jag kom till Maine, så med det gör vi som laoch röstar om och hoppar över, tycker jag.

 

När allt går ner är det bra att fokusera på det postiva, eller mat om det är snålt med det tidigare. Åh, det låter som Norlie och KKV! När allt går ner (när allt går ner, när allt går ner). Ääär det bra att. (så är det alltid bra att.) Fokuserá (på det, på det.) Poo-sii-tiv-a. (Poo-sii-tiv-a). Ser ni vad bra jag är på att vara uppåt, min hjärna skapar sånger om det. Jag är positivismens Mozart - Jag är Pozart! Jag hade någonstans jag skulle komma med den där första meningen, men efter allt kompositerade tappade jag inte bara tråden utan hela nystanet.

 

För att leva upp till mitt namn kan jag medela att jag idag fick till baka den där infernaliska underbart lärorika uppsatsen om Huckleberry Finn jag hade i läxa under lovet. Min lärare rättade andra delen under min Study Hall och när jag fick tillbaka den hade jag fått 4.0 - det bästa betyget man kan få. Det gjorde faktiskt min dag, eller jag var ju fortfarande sentrött och ville mest sova under alla lektionen, men om jag hade fått dåligt betyg på uppsatsen had jag tagit fram en kudde och faktiskt gjort det.

 

 

 

Det finns ingen rättvisa i världen.