Portland Lobster och Cancer Awareness
Hallå i brallan!
Fredag utan fredagsmys här i USA. Det gör inte så mycket eftersom man kan göra trevliga saker ändå, utan Vickningschips. Jag säger inte att de situationerna inte skulle bli bättre med lite svensk chipskultur, men ibland får man bara stå ut. Just idag var det extra lätt att hålla ut eftersom vi åt middag nere vid hamnen och jag beställde hummer. Jag tror det var första gången jag ätit en hel hummer, som inte är i burk eller soppa. Då ser de mycket mer levande ut (Oh, really?) och jag är faktiskt imponerad av att jag inte döpte den eller något annat vegetariskt.
När jag delade med mig av att jag inte ätit hummer tidigare blev alla väldigt engagerade och ville visa och hjälpa mig att öppna den. Jag tyckte det var för obekvämt att säga att jag visste hur man gjorde eftersom det är precis likadant som med kräftor. Förresten kunde jag inte komma på vad det heter -crayfish- på engelska. På något vis tvivlar jag på att de skulle förstått om jag sa "I got this, I have been to a lot of kräftskivor." Nä, så roligt ska vi inte ha det. Hursomhelst åt jag upp allt, inklusive pommesen, som inte fick vara med i bild. Smaskens! (Jag försöker att inte använda för mycket engelska ord, så istället för yummy bjuder jag på ett ganska övergett svenskt ord.) 
Min värdsyster beställde en Root Beer. När jag var yngre förra året trodde jag att det var alkohol i en sådan, men det är bara en läsk med mer kraftig smak. Den bästa jämförelsen jag kan göra är cola/påskmust, men det här är mycket starkare och har inga små kycklingar på flaskan. Jag fick provsmaka en klunk och det första intrycket var att det luktade och smakade lite som tigerbalsamdoften, eller Jenka tuggummi för er som känner igen det bättre.
Efter hummrandet åkte familjens high school barn till Footballmatchen mot Windham. Vårt lag har haft en bra säsong, efter förlusten i första matchen tror jag att de har vunnit alla sina matcher. Ikväll var inget undantag 50 -7 efter tredje perioden när vi åkte hem. Nu när jag skriver det här tycker jag det låter det lite lamt att vi alltid sticker innan matchen är slut, men ikväll med 20 min speltid kvar brydde jag mig inte. Trots min jeans läderjacka frös jag som en gås. Hur ska jag klara mig när det börjar snöa!? Folk som säger "att vara het löser inte alla dina problem" kan bara ta å vara tysta. Ibland räcker det faktiskt gott och väl att inte få frostskadad rumpa varje gång man sätter sig ner.
Hula-hula fasonerna kommer av att denna match var deras Cancer Awareness Game och alla skulle klä sig i rosa. Jag hade i runda slängar ingenting alls med mig som var rosa, men som tur var fick jag låna halsbandet och känna min lite fab ändå.
Det här är en bild tagen precis efter att vårt lag lyckats fånga bollen och stoppa de andras anfall. Som ni ser är alla ca 50 spelare på väg in på planen. Jag tyckte alltid att det var lite konstigt att de gjorde så. Jag menar, bra jobbat att ni tog bollen, men ni behöver väl inte ha ett axelklappnings-och själgodhetsmöte vartenda gång ni gör det minsta positiva på planen. Det känns som lite overkill, jag ringer inte min tandläkare varje morgon jag kommer ihåg att använda tandtråd. Så varje gång det hänt har jag suckat inombords och tänkt det är så typiskt amerikaner, som skulle heja lika entusiastiskt även om man passade bollen till motståndaren. Idag föll polletten ner (eller snarare brakade våldsamt rakt genom golvet) när jag kom ihåg att en tjej från förra matchen berättade att de använder olika spelare för anfall/försvar. Att de interceptade bollen betyder att det är deras tur att anfalla. Anledningen till att de springer in på planen är för att de ska spela på planen. Jotack, där får man.
