Av okänd anledning glömde jag att påminna igår om matchen mot Deering som vi spelade för några timmar sedan. Som jag lite subtilt antydde i ett tidigare inlägg var det den där matchen som vi bara måste vinna. Rivalskolan som vi förlorat mot fem år i rad, men nu skulle vi bryta trenden. Jag trodde att vi hade en riktigt bra chans att vinna, men det visade sig att vissa vanor är svåra att bryta.

 

Jag bjussar helt oredigterat på mitt perspektiv:

Uppladdningen till matchen blev inte den bästa för min del. Frukosten var inte stor, jag kommer knappt ihåg vad jag åt, och vi hade varken frukt eller yoghurt hemma. Matchen var klockan halv sex, all mat jag packat ner åt jag upp på lunchen och jag hade ingen pengar att köpa något för. Jag vet inte om det här händer de flesta idrottare, men ofta kan jag känna hur jag kommer att prestera på en match. Om jag känner mig asladdad och skärpt eller om jag inte kan fokusera och hur jag än anstränger mig går det inte vägen.

 

På uppvärmingen var jag inte på topp alls och började nästan att få ångest. När matchen drogs igång gick det väl okej innan coach bestämde sig för att mittback var en bra plats att sätta mig på. Fy. Det är som en bio i mitt huvud när jag kastar fram foten framför henne, någon meter utanför straffområdet, en halv sekund efter att hon skjuter bollen. 0-3 blev slutresultatet. Det enda positiva var att domarna i alla fall gav kort (två till oss).

Waah! Jag orkar inte! Klockan är kvart över elva och jag har inte gjort några av mina läxor, snart vill nog någon att jag vi ska släcka och sova.  Det här blev inte ett roligt inlägg, jag stör mig för mycket på matchen för att låta diplomatisk ikväll. Imorgon lovar jag att leta reda på min ironi igen.