Återigen var detta peprally annorlunda gämfört med i Portland, samma ide med laganda och solidaritet genom lekar och uppvisning av idrottarna. Den största skillnaden, förutom antalet såklart, var att folk inte var så peppade, mellanstadiet var de som skrek mest, och ska få cred för sin inlevelse, men det var ändå inte på något sätt överväldigande när man stod där framför allihopa.

 

I sanningens namn ska det dock sägas att 90% av skrikandet när jag var i Portland levererade det inspirerde medddelandet "Go home Freshmen" så jag vet inte riktigt om det räknas. På SDHS å andra sidan klappade folk muntert till en medelålders mattant/skolbussförare som framförde som egenskrivna lilla rap.

Anledningen till att jag skrev i rubriken att peprallyt är i skolan, vilket kan kännas ganska uppenbart i och med att det faktiskt är skollaget jag spelar i, är därför att vi på lördag kommer att ha ett peprally för allmänheten. Allmänheten, eller the community som det så fint kallas här, består av föräldrar och andra i Searsport som kommit på våra matcher, köpt biljetter, godis, pizza och donerat pengar.

 

Det är rätt så häftigt ändå, det känns som något bara en liten stad skulle göra, eller en footballfanatisk stad i Texas. När vi tar bussen kl 7 på måndag till slutspelet kommer brandåren att eskortera vår buss ut från Searsport. Man är ju nästan kändis. Ja, jag skriver autografer om ni skickar den bild ni vill ha signerad i ett kuvert till mig. Glöm inte att lägga in ett returkuvert och frimärken i ditt brev.