Friidrott var the name of the game förra helgen när jag och tre andra elever åkte iväg för att springa, hoppa och kasta så långt vi kunde, öh, klämma ur oss. Fyra personer är ett minilitet lag även i Maine, och Bangor, där track meetet var, hade typ 80 pers som t.o.m. hade synkroniserad uppvärmning. Vi kammade ihop starka fyra poäng medan de var någonstans runt 200..

 

Så kan det gå, men jag hade kul anda, trots att jag inte bidrog med en enda poäng och mina lungor i princip brann upp efter one mile racet. Jag hostade blod, vi vet när det smakar rost efteråt, i typ åtta timmar efter jag sprungit.Tydligen är en vecka av påskgodis och bilresa till och från Philly inte den bästa uppladdningen för distanslopp. Who knew? För första gangen var det andå ganska okej, lät det som enligt min coach. Jag har ju egentligen inte den blekaste aning om vad som är bra eller inte. "I threw 25 ft in shot put." "Hells yeah!!" "..." "or not." Noll koll, speciellt eftersom de inte ens mäter med rätt mått. 

 

Något som är lite halvjobbigt, men mest komiskt ändå, är att i alla tre events jag deltog i var jag en ynka plats från final/poäng. I spjut kom jag åtta, en fot från sjuan som gick till final. I 1600 var jag sjua, två sekunder efter sexan som tog poäng. Om jag bara hade börjat sprinta lite snabbare.. Sist och minst var jag två hundradelar från en sjätteplats i 300 häck, enda trösten är att det var Paige från Searsport som tog poäng istället.

 

Jag har inga bilder på mig men ni far en bild på när en tjej från skolan kastar diskus. Det får ni tyvärr inte eftersom jag har tempotärt malplacerat min amerikanska telefon... .... ....... Den är fan borta på riktigt. Jävla bajs.

 

 

Resultat: Spjutkastning 71-00 ft (21.4 m), 1600 m 6:33.16, 300 m häck 1:00.89