Senior Night
Hela tiden upptäcker man nya saker som är annorlunda här i USA jämfört med Sverige. Igår var det t.ex. att det inte riktigt är socialt acceptabelt att säga shit. Inte för att det ger en respons av förfärade utrop, utan för att varje gång jag har sagt det är det någon som börjar le och upprepar "shit" med en liten fniss på slutet. Jag börjar misstänka att det motsvarar Nedrans, möjligtvis Fy Farao.
Idag var min nya upplevelse inget mindre än Senior Night. Sista matchen för säsongen som spelas på hemmaplan brukar man fira alla seniors och ge dem lite erkännande för att det är deras sista match någonsin på skolans hemmaplan. Just årets tjejfotbollsseniors förtjänar lite extra applåder. Trots att Portlands fotbollslag under deras tid som freshmen-juniors sammanlagt inte ens vann 5 matcher (En säsong tror jag de inte hade en enda vinst.) stannade de kvar och kämpade på. Under den här säsongen har laget vunnit fler matcher än de tre senaste åren tillsammans, det känns jättekul att vinden börjat vända! The force is with us.
Hos oss betydde Senior Night att vissa yngre spelare gjorde posters till alla seniors. Som tur var hade vi inte så många seniors i år, så jag slapp göra en. Mig + bild = tröstäta 1 liter glass ur förpackningen. De blev i alla fall jättefina och många hade smarta citat på sig (Number 9, there's no player you can't outshine). Tillsammans med alla ballonger och allt annat krimskrams blev det en superlyckad kväll. Nu när jag tänker efter kan vinsten med 4-0 ha bidragit litegrann också. Trots att vi hade spelat en tuff match i förrgår och mina ben bestämde sig för att ta ut kompledigt hade vi ett bra spel idag igen och var ganska överlägsna. Det gjorde motståndet halvsura som då tryckte till lite extra, vilket i sin tur ledde till att mina lagom entusiastiska ben svek mig och vek sig.
Som tur har vi sjukvårdare på skolan som tar sitt jobb på största allvar!
Det ser ut som att någon tog en kniv eller xya till mitt ben. Snälla doktorn, säg att jag inte måste amputera! Jag vill inte säga att det är overkill, men vi vet ju alla att lite vatten och en tröjärm klarar den situationen finfint. Okej, det är overkill. Jag vill dock försvara våra sjukvårdare som är superkompetenta, det är bara kulturen här att noja över dessa grejer. För någon vecka sedan, när jag också hade fått lite skrapsår, var det folk på bänken som var helt förskräckta och sa att ett öppet sår kommer bli infekterat. Jag behövde genast skydda det från smuts och fick absolut inte röra det för att torka bort blodet. Det kunde ju bli infekterat! Situationen kändes så absurd, det var ju bara ett skrapsår, att jag gjorde något GROWS. Jag har ingen aning om det var adrenalinet eller någon slags delvispassiv rebellisk tonårsgen, men jag slickade på min hand och torkade rent såret. Jag vet! Blää och allt det där. Munnen är ju proppfull med bakterier och det kan faktiskt bli infekterat om man inte passar sig. Fy Farao vad snuskigt av mig.
Såhär fint hade vi det! Förresten gjorde jag gjorde the PSATs idag som planerat. Det kommer kanske ett litet separat inlägg om det imorgon. Inga spoilers :)
PS. Jag höll helt på att glömma! Jag gjorde mål idag. Med vänstern. På egen volley. Där ser man.
