Efter drygt två timmar av uppenbar förvirring och offentlig förnedring kan jag säga att jag har överlevt min första basketträning. Jag vimsade runt som en yr undulat på alla övningarna och var nästan lika bra på att göra fel som jag var på att missa korgen. Min misstags-frekvens låg garanterat på ett stadigt genomsnitt av 1 fel i minuten, och då räknas ändå tiden som vi bara sprang fram och tillbaka i hallen.

 

Ändå var det roligt, tror jag. Det var så mycket på en gång. Jag vet inte riktigt vad jag tycker, men jag vill göra det igen! Alltså, jag hade ju ingen teknik alls och var absolut en av de sämsta av de 20 (Så det verkar inte som att någon kommer att bli cut.) som var med på uttagningen, men jag kämpade på och jag märkte hur folk uppskattade att jag faktiskt försökte. Det gör saker mycket kuligare, men självklart suger det ju när man gör en dålig pass som en motståndare kontrar på eller gör ett sådant där fjöskast som inte ens når tavlans(?) höjd.

 

Det jag är mest rädd för just nu är att jag fortfarande kommer att vara lika dålig om några veckor, när folk slutar behandla en som en nugget och förväntar sig saker av en. Nej tack, då avgår jag från spelarposition och köper ett DVDbox set av Star Treks 500 säsonger istället. Fast det är ju bara plan B, imorgon fortsätter jag jobba på plan Michael Jordan när andra dagen av uttagningen sker.

Här är vår gympasal (Tadaa!). Ungefär två meter till vänster, för er, om den högra killen faceplantade jag när vi spelade match. Det blev till och med ett sådant där smack ljud och jag fick lock i öronen, men annars var det bara värdigheten som skadades eftersom jag försökte försvara mot en tjej som var snabbare än mig. Med andra ord snubblade jag när jag foulade henne. #blä! Å andra sidan var det inte med meningen, vilket inte alltid kan garanteras på fotbollsplanen ;D