Först och främst: AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHH!! OMFUCKIN'G!!!!!!!!11

 

Jag såg precis på Divergent och mina känsor är precis överallt. Jag vet inte om jag vill börja böla eller bryta någons näsben. Det är känslan när man kommer ut från biografen och blodet har en elektrisk ström i sig som gör att ingenting förutom vad man precis såg spelar någon roll. Ni får ursäkta mig, jag måste gå och omvärdera min existens ett litet tag.

 

I och med att track inte har börjat än gör jag inte så mycket efter skolan, men i April drar det igång, och då ska det köttas! Jag är så sjukt ur form, men så fort jag kommer hem efter skolan vill jag inte ens gå upp för en trappa, springa på löpband känns inte riktigt aktuellt.

 

Vi ska få snö imorgon, blä. det gör mig så deprimerad att jag måste lista lite saker ag har att se fram emot den närmaste tiden.

 

 

7 år av väntan har lett fram till den här stunden. Ja nu jälvar.

 

Craycray, om en vecka är jag i Florida :O Taggelitagg på det!!

Dagen har spenderats på samma sätt som resten av min händelserika långhelg. Det finns verkligen inte mycket att skriva om just nu, det enda jag har gjort på hela dagen är (förutom att vakna och frukost etc.):

Som ni ser är det en ovanligt kort lista för ca tolv timmar. Förklaringen är dock enkel: Jag har sett på 12 avsnitt och är nu inne på andra säsongen. Sorgligt nog är andra säsongen också den sista, eftersom serien blev *cancelled* 2009.

 

Något jag bara inte förstår! Visst, det är en av de konstigaste serierna jag har sett, och jag är ibland övertygad om att de som skrev serien var höga som giraffer 99% av tiden, men vem kan motstå den här storyn:

Ingen skola idag tack vare gal1 mycket snö. Jag låg och lökade i sängen tills runt klockan ett då jag drog mig upp ur sängen och tvingade i mig själv en bagel. RIP till min hals just nu säger jag bara. Sedan blev det en dusch innan jag kröp tillbaka ner i sängen igen och tittade på LOL. Hot dayum, hur kan den filmen vara rankad 4.1 på IMDB?!

Jag glömde att ta kort på min bokstav, trots att det var det enda jag kunde tjata om i förra inlägget! Without further ado, here it comes:

 

 [The Script - Hall of fame]

Förra torsdagen hade basketlaget sin banquet och det är en ganska amerikansk grej som alla sporter anordnar, så jag måste skriva litegrann om det. Egentligen är det bara en middag för att avsluta säsongen, minnas tillbaka litegrann och dela ut Varsity letters.

 

Bokstäverna som, bortsett från the cap and gown, är de mest sammankopplade symbolerna för high school i USA. Ikoniska för många halvsnygga douchebagsi filmer, men jag måste rapportera att jag inte har sett en enda som glidit runt i korridorerna med en sådan. Här säger de att de fäster dem på sin gown när det är dags för graduation. 

 

Är nästan besviken, inte ens i Portland fanns dem. (Förresten missade jag fotbollens banquet, så jag har ingen bokstav från dem :c) Om någon annan utbytesstudent stöter på dessa mystiska varelser ber jag er att diskret ta en bild och dela med sig till resten av oss. Man kan göra det till ett fotoproject; "The High School jock in its natural habitat."

 

Jag hoppas att ni inte tror att jag funderar på att sluta blogga, för det här inlägget kommer att handla om teater, och den rubriken var det enda jag kunde komma på på stående fot (sittande rumpa) förutom "O Bloggen, Bloggen, wherefore art thou Bloggen?" och det kändes inte riktigt rätt att besudla Leonardo DiCaprios namn på det sättet.

 

Hela förra veckan jobbade vi i teatergänget som om vi fick betalt för att hinna klart med alla förberedelser inför den stora kvällen på lördagen. Tidigare hade vi tre föreställningar tillsammans med två andra skolor (en på varje skola), vilket var en slags för-turné innan det var dags för den riktiga tävlingen, kallad One Acts. Nio skolor i vår grupp och de två bästa går vidare till States, för att tävla mot skolor från hela delstaten.

 

Alltså, åh! Det var bara så himla fantastiskt kul! Alla skolor hade gjort T-shirts med sin pjäsnamn, så det fanns gott om lagkänsla, men samtidigt är theater kids, som min lärare säger, så himla schyssta och stöttande mot sina "rivaler". Kanske för att man inte riktigt spelar mot varandra på samma sätt som andra sporter med mål och sådant. Det finns inget andra gör på scenen som kan göra ditt framträdande sämre.

 

I alla fall, vi fick se alla de andra pjäserna förutom den som var innan oss, och majoritieten av dem var riktigt bra. Alltså, riktigt, riktigt bra. Nu talar vi sådan skit som vi ett tilfälle när en pjäs, som jag redan sett tre gånger innan under träningsturnén, gjorde en liten ändring, bara en detlaj, som fick mig att få gåshud ner till halv ryggen. (De vann förresten. Så grymt värda det, med elevskriven pjäs och allting!) Sådan skit med killar som spelar killar utklädda till tjejer och repliker som "You wretched turd-burglar!". Då skrattade jag non-stop i 40 av 40 minuter.

 

Det har varit lite dålig uppdatering av min vardag, med skolan och sånt. Så mycket har handlat om att hinna ikapp, men det händer en massa saker medans man gör det, så nu tänkte jag uppdatera bort senaste tidens jetlag.

 

Lite sent, men ni är den här, andra delen av hur mitt lov var. Basket, var vad det var. Tydligen är det traditionen att slutspelet i basket alltid intfäffar under detta lov. Det är på ett sätt väldigt smidigt, speciellt om man bor i huvudstaden Augusta där matcherna spelas, men på ett annat sätt extremt omständigt. Jag tvingades att åka hemifrån vid halv sju två dagar av lovet för att hinna dit från the camp. 

En dag av skidåking blev det ändå, troligtvis den sista här.

 

Det var kanske bra att jag fick leka skidlärare på ett hörn, för på eftermiddagen fick jag gå all in och vara riktig skidlärare för mina två yngsta värdsyskon som aldrig åkt skidor förut. De hade försökt med mamma på förmiddagen, men vi vet alla hur det går när en förälder försöker hjälpa en med något sådant. (Jag bryr mig inte vad du säger pappa, jag gick ner så långt jag kunde, men på mina första telemark var fjädringen på de bindingarna alldeles för hårda för en 45 kilos tjej. Och hör sen!)

 

Det gick ändå rätt så bra tycker jag, sakta men säkert, böj på knäna, glöm inte glasstruten. Eller pizzan som de säger här, åh amerikaner!

 

Det var tänkt redan från början att jag skulle sammanfatta lovet, men om jag hade sagt det till er hade jag aldrig orkat att skriva nu. Så det är som det är och känn er inte lurade nu, för vad ni än har att säga kan det inte vara värre än att gå ett halvår utan pappas pannkakor.

 

Som sagt har jag mest varit at camp och gjort allt och ingenting hela helgen, inte så mycket mer hände där efter att jag skrev mitt förrförra inlägg. Jag stekte som bacon på ett spel som heter Mad Gab (Pratade om det innan man får fraser, typ "Eye Mull of Musheen" XD och så ska man komma på vad den riktiga frasen är.), såg en örn och tittade på en säsong av Suits, tack KLARA, när jag väl kom hem igen.

 

Så..

 

Jag tänkte skriva mer saker, men sedan blev dett här inlägget så långt att jag måste skriva om de andra sakerna individuellt. Del ett kommer upp idag, resten får vänta tills imorgon. Jag har precis skrivit en fem sidor lång intervju till det där dumma engelska arbetet som hängt över mig i typ en månad. Årets fail, jag trodde att det var söndag idag så jag hade skjutit upp alla läxor till idag. Hej, 02:00 det var trevligt att träffa dig igen såhär snart.

Visp så var man tillbaka i den globala världen några dagar tidigare än planerat. Jag kommer inte ha så mycket att göra den här helgen, så jag förelsår att om ni har tid och vill prata så ska ni ringa på direkten (skype: idaeriksson96). Även om jag inte svarar, vilket är väldigt troligt eftersom jag är sämst etc, så kommer jag att se att ni vill och kan prata, så ringer jag bara upp er. Så svarar ni och så visp är vi igång och bablablaar. Jag är så smart, wohoo! \o/

 

Just nu har jag february break vilket betyder att jag inte är hemmma utan "at camp" som de säger här, vilket betyder typ sommarstugan. Det finns inget internet där, så därför bloggar jag nu ifrån mobilen med augusta civic centers wifi. Här spelas basket slutspelet, vi kom till semifinalen för eastern maine, men förlorade vår matxh för knappt en timme sedan och är nu utslagna. 

 

Annat trevligt jag har gjort under lovet är att jag har åkt skidor, snöskoter (!), tittat på suits och äntligen läst Allegiant. Jag skulle berätta mer men nu måate jag gå!

Det tog 3 minuter, 56 sekuner och orden "What are you talking about? This is the memo about some fire drill on Tuesday." sedan sålde jag min själ till denna serien.

[bild från suits]

Det var allt, tack och hej.

Återigen var detta peprally annorlunda gämfört med i Portland, samma ide med laganda och solidaritet genom lekar och uppvisning av idrottarna. Den största skillnaden, förutom antalet såklart, var att folk inte var så peppade, mellanstadiet var de som skrek mest, och ska få cred för sin inlevelse, men det var ändå inte på något sätt överväldigande när man stod där framför allihopa.

 

I sanningens namn ska det dock sägas att 90% av skrikandet när jag var i Portland levererade det inspirerde medddelandet "Go home Freshmen" så jag vet inte riktigt om det räknas. På SDHS å andra sidan klappade folk muntert till en medelålders mattant/skolbussförare som framförde som egenskrivna lilla rap.

Anledningen till att jag skrev i rubriken att peprallyt är i skolan, vilket kan kännas ganska uppenbart i och med att det faktiskt är skollaget jag spelar i, är därför att vi på lördag kommer att ha ett peprally för allmänheten. Allmänheten, eller the community som det så fint kallas här, består av föräldrar och andra i Searsport som kommit på våra matcher, köpt biljetter, godis, pizza och donerat pengar.

 

Det är rätt så häftigt ändå, det känns som något bara en liten stad skulle göra, eller en footballfanatisk stad i Texas. När vi tar bussen kl 7 på måndag till slutspelet kommer brandåren att eskortera vår buss ut från Searsport. Man är ju nästan kändis. Ja, jag skriver autografer om ni skickar den bild ni vill ha signerad i ett kuvert till mig. Glöm inte att lägga in ett returkuvert och frimärken i ditt brev.

Äntligen, efter 43 timmar och 37 minuter konstaterade Microsoft Security Essentials att det inte var något som helst problem. Det känns som ett skämt, och jag hade troligtvis skrattat, om inte den här lilla episoden hade betytt att jag tvingats vänta med att se Teen Wolf. Avsnittet var fett :O bajtevei och nu vill jag att det ska bli måndag så snabbt som möjligt. Det låter helknasigt, men vi har lov nästa vecka, så helt bananas är jag inte.

 

Nu till dagens problem: Alla duktiga personer som vill ha tänder vid 75 kanske kan svara på; Hur in i pipsvängen kan jag få ut min tandtråd?!

 

Första dagen gick det finfint att tandtråda, men andra dagen var det segt att dra ut den ur förpackingen. Jag drog lite hårdare och då fastande den. Smart som jag är tänkte jag att de bara var att öppna upp den och fixa vad som nu var fel därinne, men dum som jag är kan jag inte öppna den. Det går bara inte! Jag ser var den är tänkt att öppnas, tror jag, men det vill sig bara inte.

 

I slutet av förra veckan började min dator bete sig konstigt. Internet explorer (Ja, jag använder fortfarande det och jag kan räkna på noll händer vad ni kan göra åt saken.) och andra fönster, som spotify t.ex., blev svarta på vissa ställen och vägrade att bli normala igen.

 

Det kan ha berott på att jag hade haft en powerpoint med cirkus 200 bilder i öppen under hela veckan, eller att jag hade ungefär 15 flikar öppna samtidigt, men som den hypokondriker jag är var jag såklart övertygad om att det bara kunde vara en sak. Jag har fått virus. En trojan, spartan, mässling, rabies etc. Skräscenariorna blev fler för var dag som gick.

 

Igår tog jag tjuren -eller kanske den ihåliga trähästen i det här fallet- vid hornen och startade en full virus scanning av datorn. Jag litade inte på att quick scanningen verkligen gjorde min dator säker. Smart och ansvarsfullt av mig, visst?

 

Fast nu, 23,5 timmar in i scanningen med en femtedel kvar måste jag erkänna att det kanske var lite väl hypokondriskt av mig. Speciellt efter att scanningen såhär långt har visat sig vara till ingen nytta alls. Det gör mig nästan frustrerad att tänka på hur lång tid hela grejen kommer ta, och så var det kanske inte ens något fel. Men bara nästan, min dator är min homeboy och jag skulle aldrig vilja att hen blir sjuk.

 

Efter att jag var hos frisören gled vi in på Walgreen's (En av USAs apotekskedjor där man kan köpa allt från sällskapsspel till frysta pizzor - och hälsovårdsprodukter såklart.) där jag passade på att köpa halstabletter mot min förkylning, ny deodorant i tvåpack eftersom allt kommer i supersize här, och tandtråd eftersom det känns som att min tänder sakta men säkert förstörs här borta i sockerlandet.

Dessutom har Clara skrämt upp mig med sina säkra källor att om man inte tandtrådar kommer man få tandlossning som pensionär. Jag gillar mina tänder alldeles för mycket för att vi ska gå skilda vägar vid när-nu-pensionsåldern-kommer-vara-för-oss-tonåringar.