Lördag den 3e maj och uppstigning klockan sex för att hinna till skolan 7:30, då man senast måste infinna sig i sin testlokal. Skolan erbjöd visserligen en ganska ordentlig gratisfrukost, så mycket man kunde äta, men det var inte många magar i byggnaden som kände för 5 ägg-och-hamburgare bagles.

 

The SATs i princip USAs högskoleprov, och det kan påverka ens akedemiska framtid ganska mycket om man har tur/otur, även om de flesta lärare här säger att skolor under se senaste åren har börjat bry sig mindre och mindre om resultaten för antagning. Provet är ca 5 timmar långt och testar engelska och matte med olika delar. Vissa är "markera rätt ord för meningen" andra är "vad menar x med förberedelse i mening två?", men alla frågor svaras genom det ikoniska amerikanska bubbelifyllandet.

 

Jag är 100% seriös när jag säger att jag tror att jag var i ett underläge på grund av de där bubblorna. Innan själva testandet började behövde vi fylla i våra namn med bubblor, och jag var verkligen sjukt långsam gämfört med alla erfarna infödingar. Vi fick 25 minuter att göra typ 23 frågor, varav vissa var baserade på en text som man måste skumma igenom, och det tog mig 8 sekunder varje gång jag skulle fylla i ett svar. Tack och hej för mig, jag hade ännu mer panik än under PSAT provet, och då stressåt jag typ 10 powerbars under pauserna.

 

Som ni kanske hör är jag litegrann, en gnutta som vi så fint säger hemma, frustrerad. Jag hann inte med att ens läsa alla frågor i de flesta delarna. Jälva bajs. Uppsatsen kändes faktiskt ganska så bra, med slutsats och allt det där flashiga, men jag ska nog inte säga för mycket. Förra gången jag sa så, när jag hade gjort mitt nationella prov i Svenska, fick jag tillbaka en uppsats med ett blankt E. Den här gången har jag dock nämnt både Robert Downey Jr. och Iron Man, så det ska nog lösa sig ska ni se.