Jag hoppas att ni inte tror att jag funderar på att sluta blogga, för det här inlägget kommer att handla om teater, och den rubriken var det enda jag kunde komma på på stående fot (sittande rumpa) förutom "O Bloggen, Bloggen, wherefore art thou Bloggen?" och det kändes inte riktigt rätt att besudla Leonardo DiCaprios namn på det sättet.

 

Hela förra veckan jobbade vi i teatergänget som om vi fick betalt för att hinna klart med alla förberedelser inför den stora kvällen på lördagen. Tidigare hade vi tre föreställningar tillsammans med två andra skolor (en på varje skola), vilket var en slags för-turné innan det var dags för den riktiga tävlingen, kallad One Acts. Nio skolor i vår grupp och de två bästa går vidare till States, för att tävla mot skolor från hela delstaten.

 

Alltså, åh! Det var bara så himla fantastiskt kul! Alla skolor hade gjort T-shirts med sin pjäsnamn, så det fanns gott om lagkänsla, men samtidigt är theater kids, som min lärare säger, så himla schyssta och stöttande mot sina "rivaler". Kanske för att man inte riktigt spelar mot varandra på samma sätt som andra sporter med mål och sådant. Det finns inget andra gör på scenen som kan göra ditt framträdande sämre.

 

I alla fall, vi fick se alla de andra pjäserna förutom den som var innan oss, och majoritieten av dem var riktigt bra. Alltså, riktigt, riktigt bra. Nu talar vi sådan skit som vi ett tilfälle när en pjäs, som jag redan sett tre gånger innan under träningsturnén, gjorde en liten ändring, bara en detlaj, som fick mig att få gåshud ner till halv ryggen. (De vann förresten. Så grymt värda det, med elevskriven pjäs och allting!) Sådan skit med killar som spelar killar utklädda till tjejer och repliker som "You wretched turd-burglar!". Då skrattade jag non-stop i 40 av 40 minuter.