Brännmärken på båda knäna och ett ont lillfinger, men idag kan inte ses som mindre än en storartad triumf. Schemat den senase tiden har varit helt galet med alla matcher som behövdes bokas om pga snökaoset. Efter att vi kom hem kl 23:30 från matchen igår ville jag helst bara sova i ungefär tre månader, men idag var en speciell dag så det gick helt enkelt inte för sig att låtsas ha halsfluss.

 

Som jag sagt innan har Searsport inget JV lag, men som jag kanske också har sagt innan bokade skolan in JV-lags matcher. Första sådana matchen var idag, mot PVHS (Penobscot Valley High School) och jag var så otaggad och nervös att jag nästan hoppades att jag glömt packa ner matchtröjan. På den officiella uppvärmningen satte jag ett skott och sedan fick jag vet att jag var en av dem som skulle börja på planen.

 

Innan matchen sattes igång var det enda jag kunde tänka "Fläkt, fläkt, fläkt", när sedan signalen gick av hade jag panik i fyra spelminuter tills avbytare kom in. Så fortsatte vi genom alla fyra perioder. Det första utmärkande jag gjorde var att ensam jobba hem när en tjej stulit bollen och bli avblåst för foul. Ja, det var ju helt rätt dömt såklart, jag fick (mer) panik och fotbollsreflexerna tog över, hon fortsatte in i den vadderade väggen bakom korgen.

 

Men det är inte det jag ville prata om, för det finns mycket viktigare saker att ta upp.

 

JAG TOG POÄNG!

 

För att förtydliga: Jag sköt bollen i korgen. Med folk som försökte stoppa mig. På riktigt. Aah.

 

Det mest fantastiska är att min första poäng var en trepoängare! Det känns fortfarande som att jag var med i HSM eller något, folk appläderade och allt.

 

För att förtydliga. Mina första poäng någonsin var genom ett skott utanför halvmånelinjen. Jag satte en trepoängare. Aaaah. (Efter fick jag höra att folk tyckte min min av chock/glädje precis efterråt var matchens höjdpunkt.)