I slutet av kapitel 8 i The Adventures of Huckleberry Finn säger den förrymda slaven Jim: "... en I’s rich now, come to look at it. I owns mysef, en I’s wuth eight hund’d dollars. I wisht I had de money, I wouldn’ want no mo’.” Är det inte tur för mig att mina föräldrar tycker jag är värd åtminstone de 300 kr det kostar att skicka ett paket till USA? Det går inte att sätta ett pris på sådan kärlek, höll jag på att skriva.

 

Utan Ahlgrens Bilar i nittiosex dagar försmäktade jag i detta land av inslaget godis. Nu, äntligen, kan det skådas åäö på påsarna igen. Missförstå mig rätt, Sour Patches och Swedish Fish i all sin ära, men det finns endast en sorts godis som inte har några bromsar. Det finns bara ett sätt att stoppa dem: I munnen!

 

Det är och kommer förbli en av årets stora önskar-att-jag-var-där stunder när du fick dina presenter. Det var jag som påminde Karin att hon skulle fixa presenten, utifall att hon försöker vara en sneaky beaver och ta åt sig all cred. (Det gör inget att jag skriver det på bloggen eftersom det inte är i bildtexten.)

 

I ett tappert men troligtvis lönlöst försök att inte sluka allt i paketet på två minuter blankt har jag bestämt att spara det i några dagar. Just nu känns det helt okej, frukt är ju också godis, men med min aptit skulle det inte förvåna mig om jag vaknar imorgon och har glufsat i mig allt i sömnen.