När jag för fyra dagar sedan när jag skrev att jag inte ens hunnit prata om Jim eller boken jag läste då, menade jag inte att det skulle bli en sådan här lång cliffhanger. Jim är inte min hemliga pojkvän, inte heller en mystisk östkusts Edward Cullen, han är faktiskt inte ens en riktig person. Jim är ett exempel på hur att vara i ett annat land kan sätta dig i mindre festliga situationer.

 

Det var förra veckan, någon timme innan en basketmatch, och jag stod vid huvudentrén för att hämta min värdyster. När jag stod i dörren körde en bli upp (ca 15 m avstånd) och någon ropade genom fönstret "Is there a Jim in there?". Det var bara jag där och jag kände ingen Jim så jag tittade lite förvirrat över axlen, utifall att någon hoppat fram ur en tavla på de tre sekunder jag tittat bort, innan jag svarade "I don't know." Då sa han istället "Is the Gymnasium there?" Jag var nära på att bara gå därifrån och gömma mig bakom skolorkestern för resten av kvällen, men tillstut fick jag fram ett svengleskt svar att den var svår att missa, i slutet av huvudkorridoren.

 

Jag vill bara förtydliga: En man frågade mig var min egen skolas gympasal var och jag svarade att jag inte visste. Det är som att du har en gäst hemma hos dig som frågar efter toaletten och du bara "Jag vet inte."  "Var slänger ni era bananskal?" "Inte den blekaste." "Har er klubb en kiosk?" "Ser jag ut som en korvgubbe?."