Sugarloaf Mountain
Trots isiga pister och slöa stålkanter i snålblåsten har idag varit en av mina bästa dagar i USA. Äntligen lite skidåkning! Igår fick vi ett samtal och en inbjudan att åka med några släktingar till Sugarloaf Mountain ca 2,5 timmar bort från Belfast. Fastän jag varken hade hjälm, vantar, täckbyxor, eller skidor för den delen heller, tackade jag genast Yes.
Tidig uppstigning vi kvart i sju för matsäckspackande och ihopknåpning av outfit. Det slutade med att jag använde en rosa barnjälm tänkt för tioåringar som jag vågar påstå passade bättre än min hjälm hemma gör. Sedan dök vårt sällskap upp och vi åkte iväg. Till backen kom vi ca 11 och sen hyrde jag grejs.
Eftersom jag inte kunde storlekar, eller ens min egen vikt och längd, trodde uthyningskillen först att det var första gången jag såg ett par pjäxor och gav mig hjälpsamt råd om hur man justerar spännet innan man knäpper. Han sa att han såg att jag inte var nybörjare när jag kunde knäppa på mig pjäxorna utan att behöva sätta mig ner på en stol. Mad skills.
Kult kult blev det resten av dagen, med lite trevlig afterski och Skyfall i bilen på vägen tillbaka, ända tills vi körde av vägen och fastnade i daikt i en halvtimme. Nu lät det som en falig trafikolycka på motorvägen, men vi var på en -vanligvis grusväg- ute i ingenstans typ 50 meter från uppfarten till deras camp (sommarstuga, som har skrivit lite om tidigare) och vi åkte i ungerfär 30 km/h.
Lite unikt med Sugarloaf tyckte jag var att det bara hade sittliftar, vad jag såg. Till och med korta som bara gick till barnbackar. Jag vet inte om det var speciellt för det här stället eller om amerikaner tycker lika lite om att gå av ankarliftar som nioåriga Ida och Karin gjorde.
Förresten papsen; jag såg typ femton telemarksåkare, till och med någon lifsnubbe! Jag blev fatiskt intresserad på att veta hur de började åka med trasiga skidor, men jag vågade inte fråga. Delvis för att jag inte har den belkaste hur telemark uttalas på engelska.
