Skolan blev såklart inte inställd idag. Jag säger inte att det hade med mitt inlägg att göra, men hör på det här: Anledningen till att vi gick i skolan trots 20 cm nysnö -vilket vanligtvis alltid ställer in om det kommer på morgonen- var för att vårt skoldistrikts superintendent glömde att ringa in det. Det blev en miss någonstans och därför blev tvkanalen som informerar allmänheten om inställda skoldagar inte informerad.

 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är ju garanterat julens mest absurda fail (hittills) men samtidigt hade jag mitt alarm på 06:15 helt i onödan. Dessutom blev mitt schema helkonstigt resten av dagen med basket redan klockan tolv och en tre dagar gammal äppelpuré som gick sönder i min ryggsäck. Nej, det var mycket värre än ni tänker er.

 

På tal om basket fick jag ta det lite lugnt på träningen idag eftersom mitt högerknä bestämde sig för att göra ont. Det bestämde sig faktiskt redan i förrgår efter att jag tog mig en till springtur på löpbandet. Ni måste höra på det här. För att ha klarat 320 poäng är jag hemskt dålig på att använda hjärnan *pekar på rumpan som doktor mugg*.

Eftersom jag sprang hela 5 km förra gången, vilket har hänt ca fem gånger i mitt liv, kände jag att 3 räckte för den här gången. Så jag började med enkort uppvärming och startade sedan om för att springa min sträcka. Redan efter bara någon minut började det göra ont i mitt knä, alltså så där ont att man bara vill boka om hela grejen till nästa vinter någon gång, men jag skulle ju bara springa i knapp en kvart och tänkte att så farligt kan det ju inte vara. Det har aldrig hänt mig innan att jag fått så ont bara av att springa, rakt fram, men efter att jag gick till skolsköterskan igår trodde hon att jag sträckt ett ledband i knät eller liknande.

 

Det gjorde ont och så hela tiden tror jag, men efter ett tag flyttades fokus till att inte ramla av dödsmaskinen. Till råga på att jag hade ett ont knä som i princip domnade bort höll jag nästan på att få springpanik. Efter två kilometer var jag på över 10 minuter, i somras kunde jag göra det på under 7! Det kändes som att distansräknaren gick upp hälften så snabbt och ännu snabbare fart än tidigare p.g.a den kortare sträckan gjorde att jag började känna hur jag ibland gled bakåt på löpbandet. Det tog mig 20 min att inse problemet, miles. Miles, miles, miles. Inte 3000 meter. 4828 meter. Jelp.

 

När jag vaknade upp nästa morgon funderade jag seriöst på att förtidspensinonera mig. Min knälskål kändes som the Endeavour efter slutstriden i Pirates of the Caribbean: At world's end.

 

Frak, nu blev det en uppsats igen och jag har inte ens kommit till Jim eller vilken bok jag läser. Allt i sinom tid antar jag!