Lucy, I'm "home"!
Jag har kollat upp varför man säger så och vem den där Lucy egentligen är. Det fanns tydligen en tv serie för en sådär 50 år sedan som hette I love Lucy. Då behöver man ju inte vara ett geni för att räkna ut resten. Där fick ni helt gratis kunskap direkt från USA.
Jag har i alla fall kommit fram till min värdfamilj i Portland, Maine. I sammanfattning har jag fått en tour av staden i bil av brorsan, ätit pizza på ett uteställe och åkt på drive in bio.
Här ser ni min dricka på planet. Flygtiden var så kort, knappt en och en halv timme, så flygvärdinnorna hade fullt upp med att hinna ge alla passagerare något att dricka. Tur att vi inte fick mat, jag var nå nervös att jag knappt kunde få ner Colan.
Drive in! Det var precis som i filmerna, förutom att jag inte var på dejt med Taylor Lautner eller Ryan Gosling. Det var faktiskt mest barnfamiljer där.
Worst Picture Award till den här bilden, men den visar att man ska ställa in radion på en viss kanal så att man ska kunna höra ljudet. De har tydligen inte högtalare längre.
Här kan ni se hur många barnfamiljer det var. De parkerade med backluckan mot skärmen och så låg barnen där, i princip nerbäddade med kuddar och täcke. Det såg hur mysigt ut som helst, jag blev ganska avundsjuk efter första filmen. (Förresten har inte min familj påslakan till sina täcken. Det blev väldigt förvirrat ett tag när jag försökte fråga efter ett sådant och de inte förstod för att de aldrig använde dem. Jag kom inte riktigt på ordet och försökte med cover vilket inte hjälpte. Det var inte förrän jag sa "I need a pillow case, for this" medan jag tafatt pekade på mitt täcke.)
Snart börjar det!
Vi såg på dubbelbio, både Planes och Monsters University. 4/5 toasters. Kanonkul!
Jag vill avsluta med att informera om kommande händelser: Ett nytt inlägg som avslutar New York äventyret, ett besök på stranden och sist men inte minst min rumskompis kommer hem om bara några timmar. Jag är inte nervös, inte alls. Inte det minsta.
BajBaj
